Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KLÄ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
m. som af vallackare spännes om
hästens skap, då hästen skall snöpas. Hs.(Db.);
2) klafve, halsband af trä eller järn, hvarmed
boskapen bindes i fähuset Uttalas klamm. Sk.,
hl.,bl. Fe. clamm, m. band, fängsel; snara.
Jfr moes. klamm, n., klamma, f. snara: παγίς.
Klammer (def. klammrä), n. 1) klypa,
skrufställning, press, hvarmed något klämmes eller
pressas, t. ex. det verktyg, som snickare nyttja,
då de sammanlimma något. Jtl.,vb.,hs. ”Sätta
klammer på hoplimmade bräder, sätta klammer
óm en mur”. Hl.; 2) en i ändan klufven käpp,
hvari man fastar dödade ormar, när man vill
bära dem från ett ställe till ett annat. Hj. m.
fl.; 3) stenrör. ”Hästen här fått foten i ett
stenklammer. Vägen ä sóm ett klammer”. Hl.,
vl. Fn. klömbrur, f. pl. skrufställning; n.
klåmbr, f. klämma, redskap att knipa och
klämma med; d. klammer, id.; mht. klamme, f.
”beklemmung, beengung, haft, fessel” (Ben.
1, 842); nht. klammer, f. tenaculum.
Klammra, v. a. 1 med klammer pressa
något ihop. Hs.
Klummsen, adj. halfstelnad och styf af köld;
frusen och stel i händerna. Nb.,mp.,hs. (Db.),
ul.,sm. Klumsun, id. ”Klumsun i nävun”. Dl.
(Elfd., Våmh.); klâumsen, id. Hs. (Bj.); klömen,
id. Jtl.; klomsen, id. Vb.,åm.; klómsin, fl.(Öb.);
klomsoter, id. Fl. (Pargas); klummshändt,
klömmhändt, id. Jtl.; klummerhändt, id. Vg.(Skarab.).
Jfr fe. clumjan, v. a. sammantrycka. S. krumsen.
Klämma (pl. -mor), f. 1) trång plats mellan
tvenne berg; trång väg, gränd (der berg
klämmer ihop gatan). Deraf bergklämma, f. id. Bl.
(Karlshamn); 2) smal gång mellan tvenne hus.
Sk.(Ox.). Jfr kärnt. klamme, f. klippigt berg.
Lexer, 158.
Klämmel, m. en fyrkantig lång träram, som
öfver hölasset fasthåller höet. Sdm. (Ö. Rek.),
vm.,ul.,nk. Klämming, m. id. Nk. Jfr
krämmel.
Klämmer el. klemmer, n. ställe på ett berg,
der flera stenar rasat ner och bilda en klyfta,
som är tillhåll för vilda djur. Vg. (Vättle h.).
Klämmsel, m. 1) kolik; 2) all slags
sjukdom i underlifvet. Sk.,hl. D. d. klæmsel.
Efter-kläpp, m. det barnet, som födes sist,
eller ock sedan fadren är död. Vm.
Hors-kläpp, m. horunge. Norrl.
Kläpp el. gläpper, m. en som ej kan tiga. Sm.
Klökning, f. kräkning. Ög.–bl. D. kløgelse.
Knabb, m. bestraffning med knogen. Bl.
Knagge-bagge, m. 1) stark menniska; 2)
knarrig, ej medgörlig menniska. Sm.
Knaggel, n. 1) ojämnheter; 2) småsten, groft
grus. Vb.
Knaggig, adj. 1) knölig, knutig, knagglig.
”Grenen ä knaggig. Vägen ä knaggig”. Sk.,hl.
Knavvlig, id. Hs. (Db.); 2) qvistig, knölig. Ög.,
sm.; 3) mager, så att benen synas; om kreatur.
Hl.; 4) knarrig, ej medgörlig. Sm. E. knaggy,
knölig; ns. knakerig, mager (knake, knota).
Dähnert.
Knaggli, adj. 1) eg. ojämn, stenig,
knagglig. Riksspr.; 2) hinderlig, krånglig, besvärlig;
som har någon svårighet med sig. ”Han fikk
ä knagglit erän”, han erhöll ett svårt uppdrag.
”Hä jär int an knagglit vä den saka”, den
saken har nog sin svårighet. ”Knagglit arbait”.
Vb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
