Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf låtsade icke höra, utan gäspade
väldeliga.
Den fremmande upprepade sin fråga.
“Ne-ej“, svarade den liggande och sträckte
på sig.
“Nå, än herrn då“, frågade främlingen, i
det han vände sig till Johan.
“Ja, det är jag det“, sade denne.
“Nå, hvarför kunde inte herrn säga det
genast“, inföll den okände och slungade en
harmsen blick på Gustaf, som nu åsidosatt sin
beqvämlighet och vändt sig om, under det ett
homeriskt löje spelade kring hans läppar.
“Jag väntar helst till dess jag blir
tillfrågad“, svarade Johan, och kunde icke
underlåta att draga på munnen, då han såg Gustafs
ovanliga rörelser.
“Tölpar“, mumlade den okände med
harmsen röst.
Men Gustaf hade förnummit hans ord,
huru lågt de än voro uttalade.
“Tölpar“, eftersade han och sprang vigt
upp från soffan. “Det är ni som är en tölp,
och om ni inte genast packar er ut, så kastar
jag er på dörren, så att ni aldrig skall glömma
det.“
“Sansa dig, min vän“, bad Johan, som
högligen fruktade för ett stormigt uppträde.
“Sansa mig! Visst fan är jag sansad“,
utbrast Gustaf och fäktade med armarne.
“Anfäkta och regera; om han kommer fram ...“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
