Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Mer eller mindre lärdt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mer eller mindre lärdt folk.
Det var en gång en löjtnant, som gick igenom
krigshögskolan, hvilket han fann besvärligt, och som
straxt derefter gifte sig, hvilket han – i förbigående
sagdt – säkerligen fann ännu besvärligare. När hans
nya hem var färdigt, inbjöds jag att taga det i
skärskådande. »Hör du, min käre X.», sade jag, efter att
ha gått igenom våningen, »det här är ju ett mycket
vackert hem, men jag har hittills, oafsedt en mängd
fotografialbum, icke sett en enda bok i det.» »Nähäj»,
svarade eftertryckligt den unge mannen, »dom brände
jag allesamman opp, när jag hade gått igenom
krigshögskolan. Jag har fått alldeles nog af att studera;
man får ingenting för ’et och man kan bli fnåskig af ’et.»
Den uppfattningen har icke Yankee Doodle och
heller icke jag.[1]
[1] Man kan få en hel del mycket olika saker för studier. Jag
företog för många år sedan ett samvetsgrannt studium öfver ett visst
behandlingssätt, och framlade sedan i en bok resultatet af mitt arbete.
Jag fick i åtskilliga länder -- utom i ett -- beröm för ’et, och i det
land, hvarest jag icke fick och blott sällan fått beröm, fick jag pengar
för ’et. I detta sistnämda land -- långt bort härifrån -- finnes en
olärd inrättning med två professorer. Båda dessa förföllo till formligt
raseri vid genomläsningen af den särdeles nyktra och sanna historiska
delen af mitt arbete, och den af de båda herrarne, som hade tillfälle
dertill, gaf mig i sittande församling en stark dosis groft ovett för ’et.
Det är sålunda bevisadt, att löjtnantens första påstående var oriktigt
och att man genom att studera kan vinna beröm, pengar och ovett.
Af dessa tre ting är dock, tyvärr, ovettet det, som är lättast att ernå.
Ingen dödlig, som läst min bok, kunde begripa hvad som gick
åt den ovettige professorn, eller hvarför han blifvit så ilsken. Men
numera begriper jag det. Den stackars professorn, som aldrig af
naturen var ämnad för studier, hade studerat, och hade blifvit fnåskig
af ’et. I senare delen af sitt påstående hade således löjtnanten rätt.
Det värsta är emellertid, att man kan bli fnåskig utan att
studera -- det har den andra professorn vid den olärda inrättningen
bevisat. Ingen menniska kan misstänka honom för att någonsin ha
företagit något studium, icke ens den sortens studium, som kallas »plugg».
Och ändå är han den fnåskigaste professor, som någonsin funnits vid
bemälta olärda inrättning, hvilket superlativum är af starkaste beskaffenhet.
Jag är af hela mitt hjärta bedröfvad öfver de båda professorernas
öde. Om de bara vore en smula tokiga, t. ex. af melankoli,
kunde det ändå gå an. De kuude då åter bli friska, och fingo kanske
under rekonvalescensen humorn till ersättning för sina lidanden. Men
den, som väl en gång blifvit fnåskig, förblir derefter fnåskig, så länge
han lefver. Därför gråter jag ofta öfver de båda nämda professorerna,
som aldrig någonsin kunna bli bra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:14:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/doodle/b0081.html
