- Project Runeberg -  Föreläsningar öfver menniskans historia /
156

(1856) [MARC] Author: Erik Gustaf Geijer With: Sigurd Ribbing
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

166

verkligt framsteg och att den ledde till en högre form af
uppfattningen utaf det absoluta. Den negativitet, som
härmedelst de facto gjort sig gällande mot det omedelbart
positiva, uppfattade och erkände Hegel såsom tankens eget
väsende. I följd af denna sin natur kunde tanken, enligt
hans mening, ej vara belåten med något omedelbart, utan
måste gå utöfver detta, ty dess innersta väsen är att gå
öfver all existens, all motsats mellan subjekt och objekt,
o. s. v. Eller, för att uttrycka mig med andra ord,
tankens fråga är frågan om grunden till existensen. Derigenom
störer han känslans slummer på örngåttet af existensen, ban
vill att hon skall vakna upp ur denna slummer och se
huru det står till i verlden. Men af samma skäl kan
tanken sjelf ej heller stanna förr än vid grunden till hela
existensen, d. v. s. vid sig sjelf, såsom det enda öfver
existensen och dess tillfällighet böjda, nödvändiga eller i och genom
sig sjelft varande. Då nu det i och genom sig varande
(eller "den absoluta formen"), hvilket tillika är för sig sjelft,
— ty detta hörer till tankens natur, — då, säga vi, det
i och genom sig sjelft varande är friheten, så är klart,
att det just var denna som sålunda, genom att besinna sig
på sitt eget väsen, bröt fram ur känslans herravälde. Är
nu tanken i, genom och för sig sjelf, så ligger ock all grund
inom honom sjelf; och posito, att han måste skilja mellan
existens och grund till existens, så är sådant blott en fantasmagori
inom honom sjelf. Tanken gör dervid blott sig sjelf till sin
egen förutsättning, men just derföre erkänner ban sig ej
såsom tanke uti denna förutsättning, utan hvad som revera är
grunden, antar formen af resultat, nemligen den aktuella
tanken. Det reella åter, som just utgör tankens nyssnämnda
förutsättning, får derigenom i förhållande till densamma
betydelsen af en sig tör .sig sjelf förklarande identitet, hvarvid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:40:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebbformen/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free