- Project Runeberg -  Föreläsningar öfver menniskans historia /
205

(1856) [MARC] Author: Erik Gustaf Geijer With: Sigurd Ribbing
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

205

om hvad hon med afsigt gör, men hvad hon verkar
derigenom att hon är i sin totalitet, det vet hon ej. Häraf iiises,
att de verkningar, som de döda göra, äro af samma slag som
de, hvilka de lefvande göra i den högsta potens; ty det
bästa hvar och en gör, är det som ban gör derföre att han
är, ej blott derföre att han föresätter sig att i ett visst
ögonblick verka så eller så. Detta förhållande, som är så
ögonskenligt, att det fordras en andelig blindhet för att ej se
det, bevisar odödligheten. Det finnes mycket af det
förflutna som verkar på oss, ej blott det som har namn ocb
rykte, som gör buller och bång, utan äfven mycket annat
som kanske är af ännu större inflytande. Det
märkvärdigaste är, när allt kommer ikring, det minst briljanta,
det som skett genom en timmermans son, hvilken de
Romerske författarne knappt veta nämna; — och det är
pro-gressen i historien, att det yttre alltmer deruti vänder sig
inåt. Lika stora upptäckter som förestå i det tillkommande,
lika stora förestå ock i det förflutna. — (Det sednaste, som
jag bär sökt utveckla, är ett upprepande af hvad jag
framkastat i sista numret af Litteratur-bladet* en skrift, hvilken
jag anser mig hafva någon rätt att åberopa och att
rekommendera till Herrarnes uppmärksamhet derföre, att der
äro utkastade applikationerna af dem bland mina sednare
filosofiska studier, hvilkas princip jag här först framställt)

Men af hvad jag nu sagt följer också, att en flerhet
af subjekter är lika nödvändig som en enhet emellan dem.
Den oenighet, hvartill deras fria enighet kan urarta,
upplöser också ingalunda bandet dem emellan eller enheten, utan
den fria enigheten öfvergår då endast i nödvändighet och
tvång. De kunna aldrig komma isär; tvärtom råka de, vid

* N:o 12 för år 1839. Utg.s anm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:40:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ebbformen/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free