Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
fore blifva mindre underbart. Således blotta analysen af
personlighetens begrepp konstaterar på en gång intelligensens
identitet med sig sjelf och likväl oändliga dupplicitet eller
mångfald, d. v. s. analysen måste här sjelf sluta med
erkännande af en ursprunglig synthes — en verklig synthesis
a priori af intelligens och intelligens, på en gång särskilda
och identiska. På denna punkt — att trots duppliciteten
likväl en enhet i alla personer finnes — uppstår lätt ett
missförstånd, hvilket vi måste undanrödja. En viss gemensamhet
emellan intelligenser ligger så tydligt både i begreppet och
erfarenheten, att den ej kan nekas. Frestelsen är nära, att
ur denna gemensamhet, som sjelf ej kan vara annat än en
tanke, ja tanken sjelf i sin högsta renhet och allmänhet,
härleda de särskilda intelligenserna, så att de ur denna
högsta tanke utgå och i den äfven förlora sig, — så mycket
mer som tanken i sig sjelf är sitt eget vetande
(subjektobjekt) och ett oupphörligt objektiverande af sig sjelf. Ur
denna synpunkt är tanken ej personlighet, utan till det högsta
en personifikation; eller med andra ord, den är det opersonliga
"absoluta", — såsom det af filosoferna kallas, — hvilket i sin
oändliga sjelf-objektivering tillika är en oupphörlig
sjelf-perso-nifikation af intelligenser, således ej en, d. ä. personlighet,
utan en all-personlighet, som i den eviga vexlingen af sig
tändande och slocknande personligheter afspeglar sig sjelf.
Det är en allmän person, säger Hegel, eller sjelfva det
personliga, en rörelse af det absoluta att afspegla sig i
förgängliga intelligenser: "der Weltgeist." Detta är den sanna
intellektuella pantheismen; hvarvid det blott förefaller
besynnerligt, hvadan hela denna process af det absolutas
sjelf-objektivering och hvadan all personifikation, hvari det oupphörligt
söker sig sjelft, kommer, då det likväl är dömdt att dervid
aldrig ßnna sig sjelft, utan endast producera ändliga person-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
