Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
idéen", — ungefär såsom den som ligger i sjönöd ropar på hjelp.
Sålunda svär och förbannar sig denna åsigt på, att den har
att göra med "der Geist’’, "der konkrete Geist", oaktadt den
aldrig kommer ur stället från sina abstrakta och opersonliga
kategorier, af det enkla skäl, att tanken ej kan skapa
verklighet. Tvärtom har af denna pantheistiska process, som i
filosofien mer än en gång återkommit, för hvarje gång allt
tydligare visat sig, att om man ej utgår från personligheten,
kommer man heller aldrig dit, ja ej ens till någon realitet.
Detta är också skälet, hvarföre jag är öfvertygad om
att vara i besittning af den filosofi, som är den enda
möjliga, så vida man vill bli qvitt pantheismen. Vill man
någonsin komma till personligheten, så måste man derifrån utgå,
hvarföre ock personlighets-principens enda förutsättning —
ehuru personligheten annars alltid endast förutsätter sig sjelf
— är den absoluta intelligensen eller en personlig Gud, såsom
den ändliga personlighetens grund och vilkor, i hvilken enhet
och flerhet äro lika eviga. Ty äfven den gudomliga
personligheten är, såsom isolerad, otänkbar; Gud kan såsom person
endast så fattas, att han af evighet satt sin motbild såsom
lika fri som han sjelf, och hade icke äfven Gud ett du, så
skulle aldrig ett menskligt väsende hafva funnits. Härmed faller
skilnaden i ögonen mellan vår tanke och frihet samt en
skapande, och man höjer sig till en region, der tanken är
någonting annat än den menskliga intelligensens, nemligen sjelf
ett gudomligt lif och verklighet eller personlighet. — Detta
är alltså filosofiens högsta och sista fordran: den måste
fatta det gudomliga väsendet och dess skapande verksamhet
sålunda, att det meddelar lif och andelighet åt det tänkta, eller
utgjuter i sin motbild hela fullheten af sig sjelft. Härmed inser
man ock det grundfalska i påståendet, att Gud skulle bli allt
fattigare genom att mot sig sätta sin motbild; tvärtom är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
