Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Hufvudslaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
Han blef stående länge sedan Sofi hade gått,
mållös och vacklande, liksom träffad af ett
klubbslag. På ett ögonblick beröfvad allt,
som så länge utgjort hans hopp, hans önsk-
ningars och tankars mål, fann han icke län-
gre någon hvilopunkt, något stöd för sin
smärta.
Medan denne kamp försiggick i hvalfvet,
stilla, ljudlös och utan vittnen, bröt dags-
ljuset fram öfver ruinen. Jakob märkte det
ej, han blef stående, stödd emot muren,
med sänkt hufvud, sammanlagda armar,
tyst och slö för allt omkring honom; han
vaknade först vid det svaga återljudet af
fotsteg ofvanföre, och en bönfallande och
klagande stämma, som uttalade hans namn,
Straxt derefter tillkännagaf ett tilltagande
buller, häftiga och dofva slag på muren och
fallande kalkstycken, att Daniel Friis åter
gjorde ett nytt försök att bana sig väg ned
i hvalfvet.
Detta ljud återförde Jakob till verklig-
heten. Han släckte lampan, på det ej hen-
nes sken skulle förråda hans närvaro. Men
det var för sent. Daniel hade sett ett svagt
ljusskimmer tränga upp genom en remna i
muren: det var hon, som ledde hans under-
sökningar och rigtningen, i hvilken han lät
sitt folk arbeta.
Hålet blef allt större, stycken af lossnad
kalk och sten föllo ned i källaren. Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
