Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet af “Væ Victis“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle bli alldeles vidbränd. Nu visade klockan redan
half sex, och ändå kom han icke. »Store Gud,
hvad gör han då? Vi hinna ju- inte en gång taga
ordentligt afsked af hvarandra!» tänkte Marja
Petrovna förfärad. Hon blef så beklämd vid denna
tanke,- att hon icke kunde behärska sig längre, utan
brast i gråt.
I tamburen ljöd återigen en häftig ringning.
Marja Petrovnas hjärta klappade våldsamt och tycktes
ögonblicket därpå stå alldeles stilla. Denna gång var
det verkligen Alexej Stepanovitsch, som kom. Innan
hon ännu hunnit torka bort tårarna, var han redan
inne i rummet, fullastad med paket, glad och
andtruten.
>Jag har låtit vänta länge på mig, — förlåt,
Mascha lilla! Men jag kunde omöjligt komma förr!
Det var så mycket att göra i sista ögonblicket. Och
ännu är jag nätt och jämt färdig, sade han
brådskande och tog af sig den tjocka öfverrocken, i det
han tryckte en förströdd kyss på Marja Petrovnas
röda, förgråtna ansikte. Hans ögon glänste muntert,
och allt hos honom andades den feberaktiga
upphetsning, som nervösa personer alltid erfara, när de
skola ut på resa. På Marja Petrovna gjorde hans
liflighet ett obehagligt, sjukligt intryck. Hon
besvarade icke hans kyss, litan tryckte sig endast tigande
intill honom och fingrade mekaniskt på hans urkedja.
»Så ja, Mascha lilla, låt oss nu få äta så snart
som möjligt,» fortsatte Alexej Stepanovitsch gladt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
