Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet af “Væ Victis“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lättnad, om man plötsligt kommit och sagt honom,
att lians resa af ett eller annat skäl icke kunde bli af.
Genom den fuktiga dimman skimrade ändtligen
lyktorna vid Varschavabangården fram. En
poliskonstapel ropade åt kusken att stanna litet längre bort.
Vid ingången trängdes redan en mängd droskor och
andra åkdon. Den vanliga brådska och villervalla,
som alltid åtföljer en resa, gjorde sig också nu
gällande. Det var första gången, som Alexej
Stepanovitsch for utrikes, och dessutom var han icke i
allmänhet resvan. De sista åren hade han oafbrntet
tillbragt i Petersburg, utan att någonsin komma
längre än till Pargolovo eller till Oserki. Som de
flesta nervösa människor hade han en rent fysisk
motvilja för buller, oväsen och trängsel, och nu efter
sjukdomen voro hans nerver ännu redigare än eljes.
Villervallan i väntsalen gjorde honom alldeles
hufvud-yr, och han erfor plötsligt en känsla af öfvergifvenhet
och okuflig, klenmodig rädsla för resan. Ett slags
snarstucken retlighet, som dittills varit honom
främmande, kom öfver honom. Det högg till i hans bröst,
och han kände sig med ens mycket sjuk. Fan må
taga den dumma doktorn, som hittade på hela den
här färden! Den måtte just komma att göra mig
nytta! Jag förkyler mig väl ytterligare där borta och
får ligga och dö ensam och öfvergifven. Hvad tusan
skulle jag lyda honom för? tänkte han för sig själf.
i det han nervöst tuggade på sina mustascher och
gjorde våld på sig för att icke ge luft åt sina känslor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
