Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet af “Væ Victis“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtidiga, simpla, banala tillfredsställandet af detta
begär ...
Men så samma år, som Alexej Stepanovitsch
slutade gymnasiet, tick han plötsligt ett telegram, som
oförtöfvadt kallade honom till Jasenko. Fadern hade
fått slag. Hemfärden midt i vintern, hundra femtio
verst på skjutssläde, — hela tiden en pinsam
bekläm-ning kring hjärtat, ett besynnerligt töcken i hufvudet . . .
Om han skulle dör... Men hur vore det möjligt?
Hur skall det bli, när han är borta?... Och denna
första, oväntade förändring förefaller så stor och
overklig, att han tar sin tillflykt till det lugnande
hoppet: Han blir nog frisk igen! —Vid alla
skjutshåll frågar Alexej Stepanovitsch gästgifvarne, om de
ieke hört något från Jasenko? — Nej, de ha
ingenting hört. — Klockan är fem på morgonen, det har
ännu icke börjat dagas. Släden far upp igenom
björkalléen, vid hvars slut den grå herrgårdsbyggnaden
otydligt aftecknar sig. Alexej Stepanovitsch känner,
hur alla lemmar värka efter den långa tröttsamma
färden. Behofvet af hvila är så starkt, att det
ötver-röstar sorgen. Hvad betyder det, att det ännu skimrar
ljus ur salsfönstren ? — Är det ett godt tecken eller ...
Nu stannar släden utanför porten ... Den gamle
betjänten Semjon kommer springande uttör trappan med
en lykta i handen för att taga emot unge herrn ...
Vid första blicken på hans förstörda, förgråtna och
onaturligt högtidliga ansikte, förstår Alexej
Stepanovitsch, att allt hopp är ute. En liten bräcklig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
