Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet af “Væ Victis“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttryck, hvilket tog sig ganska komiskt ut i följd af
den stora skillnaden i ålder dem emellan och den
genomgående olikheten i deras naturer.
Alexej Stepanovitsch var i början mindre
entusiastiskt stämd för deras nya bekantskap. Just denna
vinter var han mycket intagen (alldeles onödigtvis,
som hans mor tyckte) i de vackra ögonen och runda,
rosenröda kinderna hos en mycket världslig och mycket
ytlig ung dam, som han brukade träffa på bjudningar
hos gemensamma bekanta. Mellan honom och Marja
Petrovna hade allt från början rådt ett egendomligt
förhållande, halft vänskapligt, halft skämtsamt
fientligt. De kunde icke råkas, utan att gräla. Hon
förebrådde honom hans brist på allvar, kallade honom
en mammas gosse och ådagalade en viss skepticism
med hänsyn till hans litterära kallelse. Han gycklade
öfver den nihilistiska enkelheten i hennes dräkt, öfver
hennes själfständighet och hennes fria sätt. Men dessa
ständiga skärmytslingar hindrade dem icke att bli allt
bättre vänner och tillbringa allt mera och mera tid i
hvarandras sällskap. Det hände till och med stundom
Katerina Ivanovna att öfverösa sonen med häftiga
förebråelser, för att han var så orättvis mot den
stackars Mascha och icke var i stånd att uppskatta
en sådan flicka som hon.
Men plötsligt kom det, som man säger, en fnurra
på tråden. En afton voro de alla tre på italienska
operan. Alexej Stepanovitsch satt bakom Marja
Petrovna och lutade sig hela tiden ner öfver henne, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
