- Project Runeberg -  Om den praktiska filosofiens föremål religionen, sedligheten och rätten /
11

(1870) [MARC] Author: Hans Edfeldt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men till sainma resultat, nemligen att God är en sjelfmedveten enhet
i och af fullkomliga förnimmelser, hvilka sjelfva ock äro förnimmande
eller personliga väsenden, kommer man äfven, om man utgår från hans
eget begrepp. Ty det absolut förnuftiga väsendet, hos hvilket, såsom
hoshvarje annat, sjelfmedvetandet är enhet, substans eller väsen,
måste, för att vara fullt verkligt, hafva all verklighet i sina bestämningar,
alldenstund det, som icke i sig upptager allt, som är verkligt, är
abstrakt eller overkligt, och detta jemt så långt, som det saknar
bestämningar eller ett annat verkligt såsom sitt innehåll. Men då vidare
väsendet enligt sitt begrepp är förnuftig verklighet utan inskränkning,
så måste det hafva förnuftiga bestämningar d. ä. förnuftiga väsenden,
subjekt eller personer till sina bestämningar. Dessa äro alltså å ena
sidan såsom innehåll i ett absolut sjelfmedvetet väsende, dess idéer,
men å andra sidan äfven sjelfve subjekt, som förnimma en och samma
verklighet, ehuru under olika former. Ja äfven analysen af det
absolutas bestämningar gifver samma resultat, ty bestämningen eller det,
som är för eller hos sjelfmedvetandet, måste vara verkligt, och såsom
verkligt är det för det första t sig d. v. s. en form af verkligheten,
lifvet eller sjelfmedvetandet, men för det andra äfven för sig eller
bestämmande sig sjelft och såsom sådant subjekt.

Alla andra förnuftiga väsenden utom det högsta, äro ändliga och
deras äudlighet ligger deri, att de icke för sig sjelfva äro hvad de och
deras bestämningar äro i sin sanning eller i och för gudomlighetens
sjelfmedvetande. Det ändliga och ofullkomliga måste först i begreppet,
ehuru icke i tiden, vara verkligt i sig sjelft, ty eljest kan det icke
vara för sig, sitt eget förnimmandes innehåll eller sin egen bestämning.
Det ändliga är det oändligas relativa inskränkning eller partiela
negation. I sin ursprunglighet och sanning är således hvarje ändligt
väsende hela det oändliga väsendet, från en viss sida betraktadt, och
såsom ändligt eller sjelft subjekt, enhet och grund för bestämningar
är det visserligen äfven den ursprungliga verkligheten, men med de
negationer, som följa af dess förnimmandes inskränkthet. Men är dess
sjelfmedvetande eller förnimmande inskränkt och ofullkomligt, så
måste deraf följa, att den förnumna verkligheten för det visar sig eller
framstår under en relativt motsatt och annan form, än hon i sig sjelf
och i och för Gud har. Detta annorlunda-vara eller detta det
ursprungligas relativa motsats är det ändliga väsendets egendomliga
fenomen verld, hvilken det, då det blifvit för sig aktuelt, har att såsom
material bearbeta och ombilda till vilkor och förutsättning för sitt
högre, förnuftiga lif. Enligt hvad vi nu sett har icke den ändliga
verl-den sin omedelbara grund i alimagten eller är icke omedelbart irara-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:03:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ehprakt/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free