Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Erik Jakob Ekman. Av J. W. Håkanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2
framför allt betygen, icke livet. Vi hade ock i perspektiv att med
tiden bliva ’kyrkherrar’, såsom folket betecknande nog i
allmänhet kallar sina kyrkoherdar. Och därtill behövdes icke något
hjärte- och samvetssvar på Jesu frågor.»
»Trots alla ogynnsamma förhållanden, under vilka jag
fostrades till präst, hade dock sanningens ande börjat arbeta i mitt
inre. Jag hade skrivit efter Rosenii arbete, ’Pietisten’, och däri
läste jag i smyg understundom — på lediga stunder. Därifrån
kom mig tillmötes en livets doft, som gjorde ett hälsosamt
intryck på mitt efter sanningen törstande ungdomliga sinne. Jag
lämnade därför Uppsala icke så alldeles död, om ock långt ifrån
lämplig att vara andras ledare och lärare.»
I Svenska kyrkans tjäns?.
Vi hava nu hunnit till den tredje perioden i Ekmans liv, vilken
omfattar hela hans prästerliga tjänstgöring fr. o. m. början av
1865, då han fick förordnande som pastorsadjunkt i Simtuna och
Altuna församlingar av ärkestiftet, t. o. m. den 1 sept. 1879,
således mer än 15 år. Hela denna period var en tid av rastlöst
arbete och av genomgripande inre utveckling såväl med avseende
på det personliga troslivets fördjupande som lärouppfattningens
omgestaltning.
Det är anmärkningsvärt, att Ekman ingenstädes talar om sin
omvändelse. Av hans egen skildring synes man kunna sluta sig
till att hans trosliv gradvis framvuxit ur det gudsmedvetande
och den vördnad för Gud och hans ord, som han medfört från
hemmet. Sitt andliga tillstånd vid tiden för prästvigningen
beskriver han sålunda: »Jag lämnade därför Uppsala icke så alldeles
död, om ock långt ifrån lämplig att vara andras ledare och
lärare», varjämte han låter oss veta, att han, driven av ett
san-ningstörstande ungdomligt sinne, i smyg läste Rosenii Pietist.
Man kan därför taga för givet, att Rosenius hos honom liksom
hos P. Waldenström utövat ett visst inflytande både på det
personliga kristendomslivet och på lärouppfattningen. Rörande
omfånget av detta inflytande lämnar Ekman oss dock i
okunnig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
