Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. E. J. Ekman såsom teolog. Av Joh. Lindholm - Dopet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J15
»Man åberopar sig härpå för att bevisa barndopet i den apostoliska
tiden eller åtminstone göra det sannolikt. Men märk angående denna sak
följande: Om barn funnos i de judiska och hedniska familjer, som
över-gingo till Kristus, så är dessas dop att antaga endast i den händelse, att
de voro så mycket utvecklade, att de kunde bekänna och bekände sig till
tron på Jesus såsom Messias. Funnos däremot sådana, som icke voro i
stånd därtill, sd kunde dopet icke komma dem till del. Sådana omyndiga
däremot, vilkas föräldrar voro kristna, föllo under den synpunkt, som
framhålles i 1 Kor. 7: 14, på grund varav de kristnas barn enligt den
apostoliska kyrkans åskådning icke mer voro att anse såsom orena utan
såsom heliga, och det icke så att förstå, som om de fått karaktären av
helighet genom dopet, utan så att de genom sin gemenskap med sina
kristliga föräldrar hade del i deras helighet. Därför är dopet av de kristnas
barn, vartill icke något spår finnes i Nya testamentet, icke att anse för en
apostolisk inrättning.»
Skulle någon till bestyrkande av barndopets riktighet vilja
åberopa Jesu ord: »Gören alla folk till lärjungar» (Matt. 28: 19),
så svarar Ekman:
»Visserligen höra de nyfödda barnen till alla folk, som skola döpas;
men märk: de skola döpas i överensstämmelse med den grundlag, som är
gällande för dessa folks dop. Och den grundlagen lär jag känna, om jag
betraktar apostlarnas tillvägagående, då de döpte de folk, med vilka de
kommo i beröring. De döpte icke vem som helst utan allenast dem som
gendm ordets predikan hade fått ett styng ti sina hjärtan, så att de ville
övergiva syndalivet och lämna sig ät Herren. Vore icke så förhållandet,
så skulle man med Matt. 28: 19 kunna bevisa, att man borde ingenting
annat göra än sända ut döpare, som skulle döpa alla, som kommo i deras
väg, vare sig nyfödda hednabarn eller judebarn eller äldre hedningar eller
judar utan avseende på om de genom ordets predikan fått ett styng i
sitt hjärta eller ens kunnat få något sådant.»
Men huru behandlade Jesus själv de späda barn, som i
fräls-ningssyfte fördes till honom? Svar: han lade händerna på dem
och välsignade dem men döpte dem icke (Mark. 10: 13—16; Matt.
10: 13—15; Luk.18: 15—17). överallt, där frågan gäller att
döpa, förutsättes sinnesändring. Men späda barn behöva icke
sådan, enär Jesus säger om dessa: sådana hörer Guds rike till.
Vill man emellertid hos den apostoliska traditionen se sig om
efter bevis för barndopets giltighet, så söker man i detta
avseende förgäves efter något hållfast stöd. Späda barns dop kan aldrig
ur sund kristlig åskådning rättfärdigas.
»Men», säger Ekman, »förhåller det sig nu sålunda, 1) att icke den
ringaste antydan om späda barns dop finnes inom Nya testamentets
pärmar; 2) att dylika barns dop står i uppenbar strid med den
nytesta-mentliga framställningen av dopets väsende och natur, som bestämt
förutsätter självbestämning hos den som skall mottaga dopet; 3) att det om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
