Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ekman som missionsföreståndare. Av J. W. Håkanson - 3. Dr E. J. Ekman som konferensordförande. Av Carl Boberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
de äldre blir minnet alltid rikare av den tid, som för dem var
den rikaste.
Av naturen var Ekman optimist. Han såg allt ljust och
närde ett stort hopp, som aldrig lämnade honom. Han fröjdade sig
också ofantligt och talade med verklig glädje och entusiasm över
de framgångar, missionen gjort. Han läste missionärernas brev
med känsla, och hans missionsföredrag genomströmmades av
stor värme och hänförelse för verket. Då betänksamma röster
höjdes inom styrelsen eller vid konferensen mot att utvidga
verksamheten för fort och därmed öka utgifterna, som kunde bli
svåra att fylla, var Ekman alltid ovanligt hoppfull, vad den saken
angick. Där andra sågo skuggor, såg han ljus. Det gällde att
lita på Gud och arbeta bara. Välsignelsen skulle säkert komma.
Vad han trodde, det sade han också, och då han fått se någon
ny sida av uppenbarelsen eller av missionslivet, så greps han
därav och hängav sig däråt som ett stort barn. Han var
verkligen alltid färdig att »slå ett slag för den goda saken». Ibland
kunde ju den mer kritiske tycka, att han eldade på och körde
väl fort; men hans hjärta slog alltid varmt och trofast för de
uppfattningar och förslag, han ville genomföra.
De äldre, som minnas Ekman såsom ordförande på
årskonferenserna, skola alltid tänka på den tiden med en känsla av
rörelse och värme samt behålla hans bild i kärt minne.
Han ägde också en stor förmåga att framkalla högtidlighet,
värdighet och stämning. Inledningstalet, läsningen av de
bibelord, varmed han hälsade konferensen och vartill han anknöt sitt
tal, bönen — allt verkade stämning, allvar och intresse. Även
avslutningen gjorde han högtidlig och fängslande. Som
ordförande var han alltid korrekt och artig i högsta grad. Aldrig grep
han själv in i diskussionen, såvida det icke gällde att lämna
nödiga upplysningar eller att rätta ett misstag eller återföra
debattören till ämnet. — Det finns ju en del talare, som sväva ut med
sina tankar hit och dit. Men då han gav någon av dessa en
påminnelse om vad frågan egentligen gällde, så gjorde han det så
broderligt och godmodigt, att de icke gärna kunde känna sig
sårade därav. Tvärtom framkallade han därmed ofta en munter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
