Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. I solnedgången. Av J. B. Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Dr Ekmans offentliga verksamhet i missionens tjänst blev
visserligen hämmad genom frånträdandet av
föreståndarebefattningen i Missionsförbundet och av den avoghet, som från vissa
håll sedan mötte honom, men detta kunde ingalunda släcka den
kärlekens glöd eller fördunkla den klara insikt om missionens
världshistoriska betydelse, som brunnit i och värmt hans själ ända
från ungdomsåren och som burit honom i hans myckna arbete för
denna mission under hans mannaålder. Med livligt intresse följde
han även sedan världsmissionens framsteg och diskuterade ofta
problemen inom vår egen mission. Han talade med vänskap och
aktning om de missionärer, han lärt känna under den tid han var
föreståndare, och förblev ända till slutet trogen sin kärlek till
missionen; den följde honom in i solnedgången.
Med samma liv och lust som dr Ekman förkunnat evangelium
under sin mannakrafts dagar, då det ju var hans kallelse såsom
missionsföreståndare, med samma intresse bar han fram den
frälsande sanningen under de senare åren av sitt liv. När
predikstolarna i missionskyrkor och kapell stängdes för honom, då kunde
vi skärgårdsbor, som bättre kände hans hjärtelag, icke följa
exemplet. Det var för oss skärgårdsfolk särskilda
högtidsstunder, när dr Ekman predikade och med klarhet och kraft och
värme bar fram vittnesbördet om Guds oändliga kärlek till oss
människor. Och folket kom långväga för att få lyssna till
evangelium i det lilla missionskapellet under de resliga tallarna på
Köp-manholm.
Ty där ute i skärgården hade dr Ekman byggt sig ett
sommarhem, dit han varje vår flyttade med sin familj och dit han
längtade ut från huvudstadens kvalm. Det var härute jag
alltmer lärde känna och värdera dr Ekman såsom familjefader,
såsom missionsvän och kristen och såsom en socialt intresserad
man, vilkens vänskap för mig jag gömmer i tacksam hågkomst.
Liksom mången annan troende familj undgick icke heller dr
Ekmans sjukdom och bekymmer. I början av 90-talet blevo fru
Ekmans nerver hårt angripna. Vistelse i fjälluft försöktes,
men det onda blott förvärrades. Då prövades luften i Stockholms
skärgård, och den befanns vara välgörande. Därav kom det sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
