Det fria ordet!
Sveriges press var byggd på det fria ordet. Det var en nationalegendom, som var allas och en hvars. Det var detta, som gjorde pressen till hvad den var; en samhällsförbättrare, en gisslare, en den där också utdelade lagrar.
Pressen var eller skulle vara uttrycket för nationens tankar, och dess kulturella insatser hade varit ofantliga. Det land, hvars press var klafbunden, hade samtidigt förskaffat sig en black om foten, och därmed hämmades dess utveckling. Detta ansåg man vara ett axiom.
Hvilka strider hade icke genomkämpats, innan Sverige erhöll det fria ordet! Med hvilken småsinthet förföljdes inte i forna tider alla de, som vågade komma med frisinnade idéer och lossa på de bindor, hvilka höllo ett helt folk fånget i fördomarnes fjättrar.
Myndigheterna voro icke de enda, som under midten af 1800-talet lade denna sordin på yttrandefriheten; den allmänna opinionen var ofta en lika stor fiende till densamma. Steg för steg måste man kämpa sig till denna gudagåfva, hvars natur man ej allmänt insåg, ty det var nu så, att människorna voro färgblinda den tiden och inte kunde skilja mellan svart och hvitt, när sanningen stod iklädd sin tunika. Rabulist den, som tänkte förbättra.
Framåt gick det, ty sanningen måste komma fram. På vägen framför gick friheten, och den och sanningen borde gå sida vid sida.
Och det lyckades.
Sedan kommo andra dagar. Man var så van vid ordets frihet och att ingen vågade kränka denna genom ett angrepp, att man nära nog glömde bort att offra åt gudinnan. Det, som man fått, har ofta inte något värde längre.
Under åren före kriget hade tidningarna fört olika språk. De hade uppdelat sig efter de politiska partierna, och beroende på sin ställning, sin kundkrets, sin egennytta prisade många det andra fördömde. Inte kunde en sak vara sådan, att hederliga män höllo den för god, under det att andra hederliga män spottade åt den och sade, att den var bara träck.
Somliga påstodo, att en sak ledde till lycka och andra, att den förde till fördömelse. Alla talade om, att de ville befordra landets välfärd, och då buro somliga fram gyllene, kostliga kärl, medan andra sträckte fram händerna fulla med dynga. Allt sade dock, att detta var just, hvad Sverige mest behöfde, och därför borde Sverige prisa dem och deras gåfvor.
Mest käbblade man om försvaret. Det gafs blinda, och det gafs seende. De blinda sade, att då de inte sågo något farligt, fanns det inte någon fara. De seende pekade på den mulnande horisonten och sade: »vi se ovädersmolnen, ty de nalkas, ehuru långsamt.» De blinda sade: »vi tro er inte, förr än vi höra åskdundret»; ja, det fanns de, som sade, att de inte kunde tro, förrän blixten slog ned.
»Låt oss inte vara okloka och vänta!» sade de, som sågo mer än de andra. »Vi gå hem och sätta luckor för fönstren och tilisluta våra dörrar, så att inte haglen fördärfva våra rum.»
Då skrattade de, som ej trodde och tyckte sig visa, ty om det ej blef något oväder, hade besväret varit förgäfves.
Till en början hade ingen velat tro på faran, men dag för dag ökades antalet af dem, som blefvo klarsynta. Berättelserna om underkufvade folks olyckor och den stora nationens eröfringsbegär upprörde dem. Militären sade också, att fienden ville nå Nordsjön, och då gick dess väg öfver ett litet land, som visade, att det inte ville försvara sig så som det borde.
En tidning var mera framsynt än de öfriga. Den upprullade trots hånfullt gyckel lidandets historia hos dem, som kommit under oket. Man tyckte då, att de kunde gärna plågas, ty de voro inte utan skuld. Den tidningen fick inte skörda lagrar, men den höll envist i och profeterade och demonstrerade. Folk såg till slut, att den hade rätt, och då började andra tidningar följa exemplet. Detta var ett steg till allmänhetens upplysning, och så fick folket en knuff, som väckte det ur dess sömn.
Tidningen nöjde sig inte. Den predikade, att männen borde skaffa sig gevär och öfva skjutning, och många gjorde så, ty fädernetorfvan var dem kär. Flera och flera kommo till, och på så sätt fick landet namn om sig att vara skyttarnas land.
Fosterlandskärleken gnuggade ögonen och började vakna. Hon hade sofvit, stackars hon, och var liksom litet tung i ögonlocken. Det var bullret från skyttarnas skott, som väckt henne. Nu måste hon göra stordåd för att taga igen den långa sömnen och overksamheten. Hon gjorde sitt bästa och skaffade Sverige pansarbåtsinsamlingen och olympiska lagrar.
Då kom hänförelsen.
Hänförelsen har janusansikte, och man vet aldrig, hvart hon syftar. Hon kan leda till ondt eller till godt, men mest till ondt, ty hon förslappar. Hon fordrar ögonblicklig gärning och tröttnar, om den inte genast kommer till stånd. Då hon vunnit målet, händer det också, att hon försjunker i dådlös overksamhet.
Öfvertygelsen och pliktkänslan äro bättre. De äro sega och ge inte med sig, och de kunna bli mycket gamla, ja, genomlefva sekler, under det att hänförelsens lifslängd är trollsländans.
Hänförelsen lade sina händer på fosterlandskärleken, och se! Ögonlocken slöto sig mer och mer, förtyngdes, och så sof gudinnan ånyo för att uppväckas alldeles för sent.
Juristen nickade till.
Hade han sofvit och drömt allt detta? Ja, det måste han ha gjort.
Drömmarna voro för märkvärdiga. De kommo obedda, och aldrig kunde man veta, hvarifrån de kommo. Hur kunde han ha fått dessa intryck?
Han erinrade sig, att han satt sig i rökstolen efter middagen för att hvila, och då hade han tänkt på sin tidning, som ännu ej kommit, fastän klockan redan var 4. Förargligt, ty han hade velat läsa en viss artikel, som skulle influtit i dagens nummer.
Drömmen hade spökat för honom och inte lämnat honom någon ro. Hela den sista tiden hade han tänkt så mycket på fosterlandet. Men detta hade varit en dröm!
Besynnerligt! Han måste fortsätta tankegången nu, när han var vaken.
Han erinrade sig, på hvilket patriotiskt sätt tidningarna i gemen skött sig under kriget. De hade godvilligt fogat sig i krigscensuren, till och med skandalpressen, som ockrat på allmänhetens sensation.
Skandalpressen!
Usch en sådan gemenhet den gjort sig skyldig till före kriget! Allt som var fosterländskt förhånade den och förvred sanningen för att förlöjliga den. Hvad som var sant sattes framför en konkav spegel, och då blef bilden sådan, att många måste skratta. Men de skrattade ej, som sågo moder Sveas behag förvandlade till en skökas och hennes ansikte till en grinande dödsmask.
Bakom många tidningar låg ett affärsintresse, och det var detta som vid många fall regerade. Tidningar funnos, som lefde på partiets subsidier och måste lyda. Andra lydde, därför att de försvurit sig åt partiet, bland hvilket det räknade sina prenumeranter. Det gafs också sådana, som ockrade på hånet, som retade folk, så att de skulle köpa tidningen och förargas.
Alla sade de sig tala af ideella bevekelsegrunder.
Bland tidningarna funnos också idealister. De kastade sina egna vänner sanningen i ansiktet, då dessa spelade bilbouquet med Sveriges väl, under det åskdundret hördes i fjärran. Det var mannamod, och det var fosterlandskärlek, som inte lät pruta med sig eller sålde sig för en grynvälling.
Denna afton väntade juristen just ett nummer af denna tidning, och under väntan hade han somnat. Han reste sig upp, sträckte på sig, så att det knakade i armarna och gick till breflådan.
Där låg det saknade numret.
Han slog upp tidningen, sedan han återtagit sin plats i hvilstolen. Han hade stora förväntningar, och han gladde sig öfver artikeln. Det var mänskligt, ty det var han som skrifvit artikeln.
En stor svart kvadrat mötte hans blickar. Den befann sig på tredje sidan och syntes som en ofantlig bläckplump.
Han förde tidningen mot fönsterrutan för att se, om texten lyste igenom, men allt var lika svart allt igenom.
Censuren hade för första gången trätt i verksamhet. Det fria ordet hade fått en spik i sin likkista och skulle väl snart få flera.
Hvad kunde artikeln ha innehållit? Det måste ha varit något mycket farligt.
Han kände tidningens fosterlandsvänliga tendenser, och det var antagligt, att redaktören i rättmätig vrede förgått sig. Troligen var det en hetsig artikel angående den senaste reformen. Eröfrarens språk skulle införas som det officiella vid ämbetsverken. Ingen handling skulle äga laga kraft, som inte var skrifven på det språket, och ingen fick fortsätta sina studier vid universitetet som ej aflagt prof på färdighet i detsamma. I skolorna var det numera ett tvångsämne.
Eller var det ett utfall mot godtyckligheten vid utskrifningarna, hvilka sågo ut som om personlig hämnd låg under desamma. Vissa guvernement fingo lämna större procent värnpliktige i förhållande till folkmängden än andra, och det var i just dessa, som svenskarna visat tänderna mot förtrycket.
Det fanns ett enkelt sätt att få frågan löst; han ringde upp den liberala aftontidningens redaktion telefon.
Han fick genast svar från redaktionen.
Man hade inte svärtat öfver någon artikel; det var en fotografi af den landsförvista kungafamiljens nuvarande bostad, en kliché utan text.
Hufvudredaktören hade varnats. Det var en skarp varning, och han hade ej fått försvara sig. Nästa gång ett dylikt majestätsbrott inträffade, skulle tidningen oaktadt dess sekelgamla anor komma att indragas.
Innan redaktören gick, hade han haft ett hetsigt meningsutbyte med censorn, och det var ord och inga visor, han sade. Genast vid hemkomsten afsade han sig redaktörskapet för att ej utsätta tidningen för obehag, och nu ämnade han börja en presskampanj i utländska tidningar.
Den svenska pressen hade råkat i gungfly, men ännu återstod
världspressen, den mäktiga pressen, som rätt skött kunde komma
monarker och folk att darra.
- - - -
Patrioten knackade diskret på dörren och inträdde. De båda männens vänskap hade tagit så fast form, att de numera voro så godt som oskiljaktiga. Det råd, juristen fått, att afyttra aktierna, hade visat sig välbetänkt, ty på mindre tid än en månad hade de sjunkit till 12 % under pari. Han fick dock aldrig veta, hvarifrån vännen fått sina underrättelser. Källorna för hans vetande förblefvo en hemlighet, och juristen forskade ej efter dem, sedan han en gång fått ett undvikande svar.
De brukade ofta träffas, i synnerhet mot kvällarna. Stundtals sutto de tysta och rökte, hvar och en mediterande på sitt håll. Det var dem nog, att de befunno sig i hvarandras närhet. Hvarhelst patrioten visade sig, visste han att injaga respekt, äfven hos dem, som makten ägde. I hans personlighet låg det ett visst något, som imponerade och på samma gång föreföll mystiskt. Den mannen kunde ingen säga sig känna, och hans inre förblef en gåta.
För juristen hade han fattat en varm vänskap, och den unge mannen kände med sig, att så var fallet, hvilket icke är allom gifvet. Detta visades i ord och handling. Vid ett kritiskt tillfälle hade han bistått med ett ansenligt kontant utlägg och räddat situationen, men därom ville han sedermera ej höra talas.
Den censurerade artikeln låg på golfvet. Fläcken med trycksvärtan låg uppåt och tilldrog sig genast uppmärksamheten. När patrioten såg den, satte han klacken på den och svängde rundt ett halft hvarf.
»Jag skulle vilja göra så med hela censuren», sade han och sparkade till tidningen. »Den svenska pressen liknar nu en jungfru, som man befläckat. Den kan aldrig bli ren mer, och det är inte dess fel. Pressen har råkat ut för våldtäkt, och det värsta är, att den inte kan förskaffa våldsverkarne det straff, de äro värda.
»I dag har jag studerat två facer af censurens verksamhet.
»Jag gick upp på censurbyrån strax efter det att det första numret af tidningen lämnat pressen, ty jag anade att något förestod, då jag hörde, att de ämnade ta in klichén. En god vän varskodde mig, och det var inte så värst svårt för en, som studerat vår värda fiendes ömtålighet att förutsäga, hvad som komma skulle. Ärendet var snart funnet. Jag såg nämligen en af spårhundarna flyga i väg med ett exemplar till byrån och visste, att nu skulle det blifva något af. Jag grep också ett nummer och kilade efter. Om jag lämnade det, skulle de tro, att jag gjorde det af nit, och då kunde det hända att jag i min egenskap af angifvare - det ges förrädare äfven bland oss - skulle få glänta litet mellan kulisserna.
»När det gäller de där herrarna, är jag fullkomligt samvetslös, ty det är inte värdt att vara finkänslig, om man råkar i röfvarehänder.
»Min plan lyckades.
»Jag presenterade mitt exemplar - sedan jag sett, att herr spionen lämnat sitt - och hugnades med en komplimang för min patriotiska läggning. Ingen tänkte på att köra ut mig, utan jag ombads att ta plats, under det att frågan diskuterades.
»Det satt en herre i ett inre rum, omgifven af pappersluntor. Jag såg en hel del bref och kuvert ligga där, ordnade i bundtar. Om jag fått studera dem närmare, skulle jag ha skänkt en förmögenhet till de fattige. Nu kunde jag bara dra mina slutsatser, och det kan kanske roa dig att höra dem.
»Jag tror, att man undersöker alla de bref, som komma till eller afsändas från de misstänkta. Det låg en stor liggare på bordet, och den innehöll säkerligen ett register öfver dessa misstänkte. Man införde noggrant alla nyheter, som kunde vara af värde i respektiva personers konto, såg efter, med hvilka de kommo i beröring, antecknade deras tankar, yttranden och planer. På så sätt lärde man känna många hemligheter.
»Tro inte att man lade brefven i papperskorgen! Det hade varit en dumhet. Man befordrade dem vidare, ty det hade varit en oförlåtlig dumhet att täppa till källorna. När brefven alltid kommo fram, kunde ingen misstänka ett fuffens.»
»Inte kan man öppna ett bref utan att mottagaren märker detta», opponerade juristen sig.
»Kan man inte! Det är den lättaste sak i världen.
»I ett af rummen stod en ångande kittel öfver ett spritkök. Det var lätt att hålla bref öfver denna imma. Vätan och värmen upplöste gummit, och sedan var brefhemligheten röjd. Sigillen kunna borttas med en smalbladig, uppvärmd knif. Jag vet genom hörsägnen, att det inte ges ett bref, som inte kan öppnas.
»De ha också en chifferbyrå. Försök att skicka mig ett chifferbref i kväll. Skrif hvad gallimatias du vill xkvp rstv xtvq eller något sådant. Du skall få se, att jag aldrig får det eller ock kommer det att dröja dagar, innan man låter mig få det.»
Han skrattade, så att de hvita tänderna lyste.
»Det skulle ge dem hufvudbry», fortsatte han. »För att nu öfvergå till censurfallet med tidningen, sa voro de märkvärdigt eniga om, att majestätsförbrytelse förelåg. Alltså måste man konfiskera numret eller ock svärta öfver den usla klichén. De voro dock rädda för att genast gripa till ytterligheter och bestämde sig för att låta penseln arbeta. En hel stab penselbeväpnade individer tågade af till tryckeriet och lade beslag på tidningsnumren, och så började de måla.
»Arbetarne sågo arga ut. Våra typografer äro en klass för sig, präktiga karlar, och de tålde intet intrång. De togo tidningens parti, och det artade sig till gräl och kanske slagsmål. Redaktionssekreteraren fick träda emellan, och han lyckades afstyra gruffet, som eljest fått farliga följder.
»Detta är historien om 150 kvadratcentimeter trycksvärta och det fria ordets slafveri.»
»Jag tycker, att hela saken är en barnslighet», sade juristen och tog upp tidningsnumret från golfvet. Det var ett historiskt nummer, som borde räddas från förintelse och glömska.
»Göm det, du! Jag har ett par nummer i min ficka. För öfrigt gläder det mig, att de bråka. Ju mer de bråka, desto bättre för oss. Krukan går så länge till vatten, att hon spricker, och vi reda oss nog trots kitslighet och censur.»
»Vi kunna ju ge ut hemliga cirkulär», sade juristen, som erinrade sig att han fått några dylika som bihang till tidningen.
»jag vet, att det finns en hel organisation för att distribuera dylika cirkulär, åtminstone har jag fått några papper, som äro af konfidentiell natur.»
»Jag också», bekräftade vännen.
»Tidningarna låta utdela dem genom pålitliga tidningsbud till pålitliga prenumeranter här i Stockholm. Det är skönt att veta, att censuren står utanför den distributionen.»
»Du misstar dig», afbröt vännen honom. »Censuren har fått reda på knepet. Det var en gammal käring, som af misstag lämnade ett exemplar på galet ställe. Karlen, som fått det, anmälte saken för byrån. Det blef förhör, och käringen erkände.
»Under förhöret uppdagades, att tidningen ej tryckt cirkuläret. Som du vet, finns det en herre vid hvarje tidning, hvilkens uppgift består uti läsandet af korrektur för censurens räkning. Detta omöjliggör smuggel inom tidningsofficinen.
»Cirkulären voro tryckta på annat håll. Man spårade tryckorten till en litografisk ateljé på Södermalm. Hela anstalten beslagtogs, och de tre litograferna vänta i denna stund på dom och rannsakning.
»Efter den betan blir det svårt att komma med några nya bilagor. De antasta tidningsbuden hvarenda dag för att se, om de ha förbjuden litteratur med sig. I sina sträfvanden ha de gått så långt, att de verkställt en gallring i Kungl. Biblioteket, och det lär vara tusentals volymer, som borttagits.
Krigsarkivet har till största delen öfverflyttats till fiendens hufvudstad. Vi ha inte mycket kvar. Och nu hålla de på med Riksarkivet.
Du vet kanske, att våra läroböcker skola revideras. Början har blifvit gjord med svenska historien. Våra stora ärorika krig med eröfraren ha stympats till ett fåtal rader, och dessa innehålla ingalunda våra segrar och framgångsrika fredsslut. Vår storhetsperiod skildras som en slags röfvarfärd utan ideella mål, ja, läs själf får du se! Af historiska fakta kvarstå endast de mest blonda. Vår ungdom får en alldeles skef uppfattning. Man afser tydligen att döda minnet af traditionerna.»
»Detta är vägen mot slutet.»
De båda vännerna försjönko i dystra tankar. Under tiden stego rökmolnen från deras cigarretter likt rökoffer upp mot taket. I det ögonblicket föddes en stor tanke. Stora tankar födas ofta af obetydligheter.
»Våra lif äro inte mycket värda», sade juristen efter en lång paus. »Vi födas till en liten tid och så dö vi. Kunde vi blott begagna tiden väl, men jag fruktar för att vi äro slösare med afseende på tiden! Sömnen, maten, toaletten, nöjena röfva bort största delen af dygnet, och vi offra bra litet åt arbetet. Af arbetstiden går det mesta åt för att förskaffa oss vårt dagliga bröd.
»Är detta lifsbestämmelsen?»
»Nej», sade patrioten. »Vi måste arbeta för evigheten. Den är målet, och den är också medlet. Om vi vore förtänksamma, skulle vi nedlägga vår lifsverksamhet i det, som länder oss alla till godo under en kommande tillvaro.»
»Det, som äfven andra ha nytta af?»
»Just så! Hvad jag gör för mig själf räknas inte, hvad jag gör för andra bär mångdubbel frukt.»
»Som exempelvis räddningen af ett helt folk?»
»Ja, som räddningen af ett helt folk.»
De blefvo åter tysta. Ute på gatan hördes pinglandet från spårvagnar och tutandet af automobiler. Skenet från gaslyktorna trängde in genom fönstret och utgjorde den enda belysningen i rummet.
»Jag måtte inte ha någon kraft», fortsatte juristen omsider. »Min hälsa är visst på retur.»
»Du borde resa söderut.» Det låg oro i den andres röst. Kunde det onda i vännens lungor ha återkommit?
»Jag vill inte lämna Sverige. Det känns, som om jag behöfdes just nu. Vet du, att jag mången gång önskat, att jag kunde göra något för mitt folk, kosta hvad det ville! Låter det inte barnsligt? Dock är det sant. Jag äger inte den rätta kraften.
»Framför allt saknar jag förmågan att rycka folk med mig.
»jag har alltid önskat att bli en folktalare. Tänk dig att stå inför ett auditorium och spela på deras känslosträngar, få dem att le eller gråta efter min vilja! Tänk dig, att du skulle kunna leda massorna så, som du ville!»
Han suckade och lade hufvudet i händerna. Plötsligen reste han sig upp.
»Vet du då hvad jag skulle göra? Predika befrielsekriget.»
Vännen nickade men svarade ej.
»Det är ett heligt krig», fortsatte juristen. »Ett krig, som skulle höja nationen. Allt, som är värdt vår stolthet, har väckts till lifs under förtrycket. Vi äro nu ett enigt folk. Tiden är inne att handla. Låta vi åratal gå i dåd löshet, trycker slafveriet sin stämpel på oss, och det blir för sent.»
»Tror du på en befrielse?»
Patrioten afbröt honom tvärt. Han gick fram och lade handen på den andres axel och såg honom i ögonen.
»Ja, jag tror på den», svarade juristen och uthärdade blicken.
»Optimist!»
Den talande slog lätt till hans axel och gick tillbaka till stolen. Vännen följde efter och lutade sig ned öfver honom.
»Jag tror... ofelbart. Hvarför skulle min optimistiska syn vara sämre än din pessimistiska? Beror inte allt på fakta sådana de äro!
»Så länge Sveriges folk var fritt och handlade som dårar, ägde du rätt att se förhållandena med pessimistens ögon. Jag hade då orätt, som såg allt ljust.
»Men hur är det inte ställt nu!
»Det svenska folket har lidit under oket, dess ädla krafter äro större än någonsin. Är det inte nu rätta tillfället att se förhållandena i bättre dager?
»Kanske är det du, som nu har orätt och jag rätt.»
Den andre sprang upp.
»Vid Gud, har du inte rätt!» utbrast han. »Du har öfvertygat mig. Aldrig hade jag kommit att tänka på detta, om du inte sagt mig det.
»Jag är en fördomarnes man, och det är den lindrigaste dom, jag kunnat fälla öfver mig själf. Men så hemfallen under fördomarna är jag inte, att jag ej kan skaka dem af mig.
»Länge, ack så länge, har jag också drömt om befrielse. Tror du inte, att jag plågades, jag som du? När jag gisslade allt och alla, sved det inom mig, som om jag drabbats af gisslet och inte de andra.»
Juristen log, ett behagligt leende.
»Jag förstår dig nu bättre än förut», sade han. »Du visar ändtligen din verkliga natur. I den ligger en djup, manlig kraft. Du äger förmågan af suggestion, och du är född till folktalare.
»Min insats i befrielsekriget skall i första hand gå ut på att öfvertala dig, öfvertala dig att sätta verket gång. Du är rätte mannen, och du skall få skarorna med dig.»
»Jag vill», sade patrioten med sammanpressade tänder, som om han redan hade en hatad fiende framför sig.
»Börja då!»
»Jag skall börja, ja, jag skall börja och det genast. Jag vill organisera upproret. Jag känner många af de revolutionära ledarna och vet hvar det brister. Kunna vi blott enas, blir allt bra.
»Vi äro inte de enda, som sucka under förtrycket. Många andra folk dela vårt öde, apatiska, dådlösa folkslag, som måste inspireras till ett aktivt ingripande.
»Detta skall bli mitt arbete.»
Juristen tog sig för pannan.
»Allt kommer att gå bra. Kom dock ihåg, att vi måste föregå med exemplets makt. Det är en stor makt.
»Jag skall för min del göra mitt bästa. Det lofvar jag.»
Utanför på gatan hördes de taktmässiga stegen från en nattpatrull. Klirrandet af en sabel och sporrar trängde upp till rummet.
De sågo genom fönstret hur ett regn af raketer steg upp från den forna kungaborgen.
Hans excellens generalguvernören firade en fest med anledningen af
sin kejserliga monarks födelsedag.
