Bredvid portarne till Statens ammunitionsfabrik, på murarne voro stora plank anslagna, men portarna voro stängda. Muren stod smutsgul och hög vid sidan af gatan, och den bidrog ingalunda att försköna omgifningen. Intet bidrar att förfula så mycket som raka, stela murar med smutsfärg. Porten var af massiv ek med ett stort lås, som kom många att tänka på, huru stor nyckeln måste vara för att passa till det låset.
Bakom muren reste sig flera tvåvåningshus, fyrkantiga, med stela fönster och stelt tak. Äfven de voro smutsgula, men taken voro svarta.
Därinnanför var ammunitionsfabriken.
En man kom vandrande gatan utför och stannade framför det ena plakatet. Ljudet af hans steg hade ekat på gatan, hvilken för öfrigt var folktom, som om människorna dragit sig för att komma i fabrikens närhet.
Han läste.
Det var ett påbud, att arbetarna samma dag skulle återtaga arbetet. I motsatt fall skulle de afskedas.
Uppmaningen var kort och tydlig och lämnade inga spelrum för undanflykter. De skulle komma eller ock skulle de få sitt afsked, män som kvinnor.
Juristen undrade, hvarför de strejkade. Han hade också fått erfarenheten af att myndigheterna icke skulle låta tubba på sitt påbud. Hvarför strejkade de då?
En dörr slogs upp och en kvinna visade sig i dörröppningen. Hon var slarfvigt klädd och gick med glappande, brokiga tofflor. Hennes hår hängde i obundna testar omkring hufvudet, och hon luktade svett, där hon kom från spisen.
»När började strejken?» frågade han.
»I går», ljöd hennes svar. Det var snäft, och hon såg också snäf ut allt igenom. Han var klädd i ny öfverrock, bar oklanderligt putsade benkläder och såg herrskapslik ut. Detta retade henne till snäfhet och ordkarghet.
»Hvarför strejka de?»
»Vet inte», sade hon och slog ut slaskspannet i rännstenen, sedan hon förvissat sig om, att ingen polis befann sig inom synhåll.
Juristen hostade. Sista tiden hade hostningarna tilltagit; korta, ihåliga, tvära hostningar, som liknade harklingar.
»Nog vet ni det, min fru», fortsatte han höfligt och såg ut, som om han haft en dam framför sig. När han behandlade henne så, kunde hon naturligtvis inte vara sämre.
»De få för litet betalt», sade hon.
»Jaså, ja, det hör till konjunkturerna», upplyste han. Hon visste inte, hvad konjunkturer var, men nickade ändå, som om hon instämt.
»En kan inte lefva af rakt ingenting», sade hon och torkade händerna på förklädet. »Har man fem osnutna ungar och en man, ett kräk, att försörja, vet en bäst den saken. Di på fabriken ha uselt betalt.»
»Staten är snål», påstod han.
»Det är en djäkla regering», sade hon, och för att bevisa sitt förakt - på ett praktiskt sätt - spottade hon, där hon slagit ur slaskvattnet.
»Akta er, någon kunde höra er», varnade han.
»Äsch!» sade hon.
»Tänk er, om jag vore angifvare!»
Hon tittade skarpt på honom.
»Herrn ser inte så ut», upplyste hon, och det yttrandet smickrade honom, fastän det kom från en tvätthustru med ett kräk till man och fem osnutna ungar.
»Här har ni för förlorad arbetstid», sade han och stoppade en större silfverslant i hennes röda, uppsvällda hand. Innan hon hunnit hämta sig från den behagliga öfverraskningen, hade han försvunnit bakom närmaste hörn.
Hon ruskade på hufvudet och gick in.
Ett stycke därifrån låg en f. d. goodtemplarlokal. Den var stor och rymlig och hade en samlingssal, där ortens nykterister brukat samlas för att diskutera svagdrickans demoraliserande inverkan, tills en förordning utkommit, att inga föreningar finge äga bestånd, vare sig de voro politiska eller ej.
Huset stod obebodt inne i en furudunge, ett stenkast från vägen.
Där samlade de manliga arbetarne sig, de som strejkade vid fabriken, men inga kvinnor fingo vara med, ty de kunde inte hålla munnen. Att tala öppet var farligt, och kvinnor kunna sällan tiga.
Patrioten kände också till sammanträdet. Öfverallt där det jäste, höll han sig framme. Det var otroligt, hvad han fick för en makt öfver sinnena och hur han kunde tubba folket med sig till allt, hvad han önskade. Han gisslade dem med ord, han vände ut och in på dem, och när de stodo ödmjuka och spaka, talade han förhoppningens ord med dem. Han fick dem att gråta och att skratta, när han ville. De sågo upp till honom, ty han representerade förhoppningen och en ändring till det bättre.
Så långt hade det gått med Sveriges folk, att de skulle känt sig glada, om de blott haft brödet för dagen utan både biffstek, öl och brännvin, och de skulle varit glada, om de haft varma klädningar och hufvor i stället för snäfva kjolar och hattar med långa spritsar på. Det var godt, om i detta eländet småpenningen räckte till brödbitarna och potatisen och flottet.
Felet var den utländska arbetareinvasionen, de där sluskarna, som kommit från det stora landet med brännvin, paltor och ohyra. Därför tvingades svenskarna att också äta potatis och flott. De hade intet behof af teatrar och biografer och föredrag i Folkets hus. När de voro fria, sofvo de som djur, och de drogo sig inte för att bettla på gatorna. Att bettla tyckte svenskarna vara den största skammen.
Och arbetsfolket från andra sidan Östersjön arbetade för en spottstyfver. De underbjödo hvarandra i anbud om dagspenning; stora, starka, muskulösa karlar, på hvilka spriten ej nedsatte arbetsförmågan utan verkade som näringsämne, där potatisen och flottet ej räckte till.
Brännvinet kostade ej heller något nämnvärdt. Man fick en liter för billigare pris än den denaturerade spriten kostat förut. Det innehöll ju mindre spritprocent än det denaturerade, och den skatten hade då regeringen tagit bort nästan helt och hållet. Många tyckte, att detta var en välsignelse midt i tråkigheterna.
Sådant folk skulle det svenska fraternisera med.
För att få något arbete, måste de ta de låga lönerna. Dessa sjönko i samma mån som främlingsströmmen fyllde landet med öfverflöd på arbetskraft. Med de nya landsmännen kom smuts och loppor och veneriska sjukdomar. Brist på kvinnfolk, som bjöd ut sig, fanns det då inte, men kvaliteten blef sämre.
Pinne för pinne sjönk arbetareklassen. Den försökte hålla sig uppe, men det gick inte. När arbetslönerna minskades, ökades vinsten för kapitalet. Män, som förut tjänat en obetydlighet på sina fabriker, blefvo rika, ty nu kunde de exportera. Lyxartiklarna fingo dock ej samma spridning i hemlandet, då endast ett fåtal kunde köpa dem, och därför sjönko de också pris. Så gjorde äfven öl, brännvin, vin, tobak och nöjesafgifterna, men priserna på kött och bröd och grönsaker stego i stället.
Många kapitalister skaffade sig oanade rikedomar, och den sociala klyftan ökades dag för dag. Nu, men också först nu, kunde man tala om ett proletariat med alla dess lidanden och förbannelser.
Det var en god, revolutionär jordmån, fastän målet för revolutionen var ett annat än förut.
Förut kämpade man för att nå lyxen; nu gällde striden brödet för dagen. Idealet för människoexistensen var det, som man förlorat; att få äta godt, att få bära rena, hela, snygga kläder, att få billiga och goda förströelser, att få vistas bland hyggliga människor och gelikar.
Revolutionstanken gick ut på att nå det målet, och som det var rättvis önskan, kunde den ha fog för sig. Det måste - om den lyckades - höja nationen. Man visste ändtligen, huru högt den stått och huru godt den haft det vid jämförelse med andra folk.
Man visste också, att det icke rådt något allmänt förtryck från kapitalet och att icke någon annan klassskillnad existerat än den bildningen måste medföra och alltid komme att medföra. De intelligenser, som stå på samma plan, måste söka hvarandra, och hvarje högre plan betraktas med afund af den, som står på ett lägre. Dessa kunna dock genom studier höja sig, om de vilja. Individen, som saknade pengar, hade genom viljekraft bevisat, att det gick utan pengar. Detta var människovärdets skiljemynt. - - - - - - - - - -
I den forna goodtemplarlokalen befann sig ett femtiotal svenska arbetare. Rundtom huset hade de posterat ut vakter för att varsko.
Patrioten och juristen stodo i deras krets och kände sig som ett med dem. De hade alla samma intressen, och detta voro de medvetna om. Alla kände dessa båda och litade på dem. De visste också, att ledaren skulle ge dem en ordentlig afbasning, ty strejken var en dumhet, på denna tid och denna plats; Dess enda ursäkt var, att den skett i förtviflan.
Ett oändligt medlidande med dessa landsmän hade gripit mannen, som skulle leda revolutionen. Han fick inte visa detta, ty det var en svaghet. Medlidande är något, som man aldrig får visa någon; det måste kännas af den, som behöfver det, aldrig taga någon yttre form.
Det var ej längre svenska, myndiga arbetare: det var verkliga proletärer; beklagansvärda, svältfödda, med håliga ögon, som härbärgerade hopp och fruktan, förtviflan och hat.
Patrioten gick upp i katedern och knackade, och det blef tyst. Många ord skulle sägas, innan man kunde få handla, och de orden hade alla betydelse. Ordet föregår gärningen och lägger grunden till den, liksom tanken är ordets föregångare. Och gärningen skulle bli revolutionen.
Alla dessa hjärnor skulle stämmas i harmoni med planen, och det var ett svårt arbete, ty inte alla tänkte lika, och inte alla ville lika. De skulle se sina synder blottade för att gå till bättring. Detta var enda vägen.
De stodo förväntansfulla i ångest och i hopp. Ty detta var ett nytt budskap, befrielsen ur ett hopplöst elände.
Han sade:
»Landsmän! Vi ha samlats i löndom. Utanför lurar faran. Det fria ordet medför fängelse, det fängslade ordet låter oss bevara friheten. Detta är en galenskap, ett onaturligt förhållande och som sådant måste det bort. Vi skola kämpa oss till det. Striden skall skänka oss fred och ordets frihet och gärningens frihet, men den striden kostar blod och själföfvervinnelse?
»Det är fara med allt, hvad vi skola göra.
»Detta är följden af våra felgrepp, straffet, som följer brottet och okunnigheten och likgiltigheten.
»Innan vi bättra oss, måste vi förstå, att vi gjort något orätt. Påtvingas vi en handling, som vi ej förstå, blir resultatet ej beståndande, och vi måste därför säga: 'Fader, jag har syndat!’ innan vi kunna gå vidare.
»Och ni har syndat!
»Ha ni inte under de goda dagarna hjälpt till att undergräfva den lilla makt, vi så väl behöfde, i stället för att göra allt för att växa i enighet och styrka, så att vi kunde bjuda ett starkare motstånd. Ni sådde hat, och ni skördade nöd.
»Ni har syndat på tvenne vägar: den ena genom att försvåra våra industrimöjligheter, den andra genom att försvåra våra försvarsmöjligheter. Och dock hade ni nytta af båda, fastän ni ej sågo det. Ni hörde blott blindt på ena parten och ville ej höra den andra, och därigenom utståndsattes ni att själfva fatta, att själfva förskaffa er ett omdöme. Men ett omdöme saknar den, som blott i blindo ser till den ena parten och ej vill höra den andra.
»Nationerna bero till stor del af sin industri. Det är denna, som skaffar så många arbetare, hvad till lifvets nödtorft behöfves.
»Industrien begränsas af möjligheten att i konkurrensen bjuda på en vara, som med fullgod beskaffenhet förenar ett antagligt pris. Sättes arbetslönen så stor, att den ej lämnar rum för vinsten, dör industrien. Så var fallet i Belgien, där glasarbetarne dyrkade upp sina arbetslöner, så att hela industrien gick omkull, och på den vägen hade vi i Sverige slagit in.
»Ni arbetare frånkände kapitalet rätt till vinst. År efter år stegrade ni fordringarna, och detta dref upp varans försäljningspriser, till maximumgränsen nåddes. När den svenska produkten kostade mer än den tyska och ej var bättre, köpte alla de tyska varorna, äfven de svenskar, som voro patrioter, ty prisskillnaden blef för stor.
»Ni skyllde på, att lefnadskostnaderna höjdes år för år.
»Detta berodde på er själfva.
»När skodonen höjdes med en krona per par, ansåg skräddaren, att han måste höja priset för kläderna med fem kronor. De skodon, han köpte, voro ju dyrare än förut, och för att förskaffa sig dem måste han förtjäna mera. På samma sätt tänkte bagarn och slaktarn och grönsakshandlaren, och de höjde priset för brödet och köttet och potatisen.
»Nu såg arbetaren, att hans utgifter på bröd och kött och grönsaker blefvo större, och då fordrade han större arbetslön. Skodonen och kläderna stego åter igen i sin tur, och slaktaren och bagaren måste höja. Så gick det gång på gång.
»Så drefvos priserna upp år för år. Det blef en auktion på alla områden, så att Sverige blef ett af de dyraste länder i hela världen. Var detta någon vinst? Hade det inte varit bättre, om ni fått kött och bröd och skodon för billigare priser, ty då hade äfven en mindre lön räckt till? I dyrare som billigare tider blef öfverskottet detsamma.
»Hvem fick godt af den allmänna prisstegringen?
»Utlandet, ty detta upptog den lockande konkurrensen och förde in kramvaror och fick bättre betalt för skräpet än de vågat drömma om i hemlandet. Därute förstodo de saken bättre och anlade stora fabriker enbart för att skicka sina fabriksprodukter till det dumma Sverige, produkter, hvilka ni kunnat göra bättre och billigare hos oss än de i utlandet. På så sätt lefde utlandet af den svenska klassafunden.
»När lönerna stego i städerna, började drängar och pigor på landet att räkna på fingrarna.
»Det var stor skillnad på fabrikslönerna och en dräng- eller piglön på landet, och det var en orättvisa. Pigorna och drängarna börj ade resa in till staden för att arbeta på fabrikerna, och åker och äng måste se sig om efter folk. Detta gjorde dränglönerna högre än förut, och bonden tog mer betalt för sin råg, sina fjäderfän och sina ägg.
»Där gåfvo ni er själfva ris på er bak.
»Dyrtiden skapade klasshatet mer än något annat, och klasshatet undergräfde nationen, ty det blef oenighet och misstroende och strider.
»Den tiden ha vi kämpat igenom, och vi lida nu vårt straff, från hvilket Gud måtte förskona oss!
»Inte äro ni desamma som förut och ej heller jag. Man har tryckt och tryckt, tills ni sjunkit allt djupare och djupare, och nu stå ni i dyn intill hakan. Ju mer ni sprattla, desto fastare komma ni att sitta, tills ni kväfvas.
»Men det är inte endast ni, som få lida. Det ödet dela edra kvinnor och edra barn med er. Ni äro inte som andra människor.
»Hvar är er renlighet? Tänka ni ännu på andliga förströelser? Är arbetet en glädje för er?
»Nej, ni lefva med lusen och ohyran, och finge ni blott fylla buken med något ätbart, vore ni nöjda.
»Men intet af detta få ni.
»Hemmen fyllas med barn. Nu tänka ni inte på preventivmedel, ni lika litet som edra kamrater, invandrarne och deras kvinnor. Edra barn dö i hundratal af vanvård, och detta bekymrar er föga.
»Ännu återstår en glimt af forna tider, och det är detta, som håller er uppe i sorgen. Ni se en skymt af himmel uti mörkret och sträcka upp edra armar för att nå ljuset.
»Hade vi det blott så som vi hade det förut!
»Revolution! Detta är vår enda räddning.
»Ni ropa på revolution. Veta ni hvad det betyder?
»Det betyder, att ni måste riskera lif och blod. Denna gång gäller det inte att försvara det, ni redan äga, utan att rycka till er något, som ni sakna. Ni måste gripa till vapen, ni, samma män som bespottade dem bland er, som öfvade sig i vapnens bruk för att man ej skulle stjäla deras egendom från dem! Det betyder också, att ni vilja taga andras lif, ni som förut predikat afväpning och sjungit internationalen och skällt militären för slaktare.
»I denna stund skulle ni ge mycket för att vara välbeväpnade och vapenkunniga och ha dugligt befäl att leda er, ni som förut hatat skytteföreningarna och velat hota dem, som skulle försvara er och edra hem öch hånat dem för deras goda vilja och det offer, de bragte er.
»Hur ömkansvärdt litet betyder det inte nu, hvilket politiskt parti ni tillhört. Ni se nu, att de politiska partierna blott då haft sitt berättigande, när de drefvo alla i kapplöpning mot det stora målet, fosterlandets väl, i stället för att motarbeta hvarandra, så att intet blef gjord utan allt drunknade i kommittéer och undersökningar och pappersluntor.
»Den tiden har skrifvit sin historia, och den historien skall icke ge något godt eftermäle åt Sveriges folk.
»Nu är er håg en annan.
»Motgången har stärkt er vilja, erfarenheterna ert omdöme, nödvändigheten ert mod. För en tid ha ni lagt afund och hat och ujutningslystnad i skräpvrån, och Gud gifve, att ni läte dem ligga där allt framgent! Men den tid varder nog kommande, då ni gräfva fram dem ånyo och pynta ut dem, såsom de svenske för sed hafva.
»Måtte Gud, den allerhögste, stå oss bi i vårt revolutionsarbete!
