Juristen och patrioten sutto åter tillsammans, och det var en förmiddag med vintersol och slädföre. Bjällerklangen trängde upp till rummet och skapade en vinterbild, fastän de ej sågo snön, där de sutto, inkrupna i juristens läderstoppade hvilstolar.
»Allt hänger på ett hår», sade patrioten och försökte se likgiltig ut. I själfva verket var han nervös. Hans nervositet hade tilltagit den senaste tiden och höll jämna steg med juristens hosta.
»Tror du inte på ditt eget verk?» genmälte den senare. »Folk, som tviflar på sig själft, gör inga gärningar.»
»Visst tror jag på mig själf», invände vännen. »Det låter egenkärt men är icke desto mindre sant. Jag har fått den tron från andras tro. Tusen och åter tusen lita på mig i denna stund, och detta skänker själfkänsla och själfsäkerhet. Men det kan komma så mycket annat emellan, så mycket som man inte kan beräkna.»
»En revolution är ingen bagatell.»
»Nej, det är något stort. Jag talar nu inte om revolutioner i Sydamerika och dylika företeelser utan om revolutioner som omändra världen och omgestalta folkslags öden.
»Här ha vi setat och stöpt och stöpt för att få skapa nya statsformer. Vi skola rita nya gränser på Europas karta, och detta skall ske snart nog. Arbetet har varit svårt, nästan omöjligt. Steg för steg har det dock gått framåt. Nationers egoism och afund och misstroende ha måst öfvervinnas och enighet skapas. Du vet inte, du, hur lätt det är att åstadkomma oenighet och huru svårt det är att få folk att enas. Sant är det, att människan af naturen är ond. Jag tror förr på det onda än på det goda, och dock vill man förneka både lögnens furste och hans rike. Erfarenheten talar ett annat språk.»
»I botten af hvarje människa finns det något godt.»
»Kanske. Men fasligt svårt är det i alla fall att leta fram det.»
»Huru långt ha ni hunnit.»
»Slutet eller rättare sagdt afgörandet är snart inne. Allt är välordnadt, genomtänkt i den minsta detalj. Aldrig har en revolution varit så väl förberedd och planlagd, så doldt och dock så djärft. Det har visat sig att svenske män förstå sig på att organisera.
»Du skall få höra de stora riktlinjerna.
»På vår signal skola folken resa sig, alla på en gång. Det är ej blott de svenske utan ock alla de förtryckta. Judarna, som haft det svårast af alla, ha ställt omätliga kapital till vårt förfogande. Juderörelsen är en farlig rörelse, då juderikedomar kombineras med upprorsrörelse från millioner, som inte önska något hellre än att slåss.
»Alltså blir det allmän resning öfver allt. Gränsdistrikten äro de ifrigaste och de, som man mest af allt kan lita på. Samma dag och samma klockslag ska förkunna den gemensamma resningen och binda var närskares armékårer, så att dessa ej bli i stånd att bistå hvarandra.
»Vi äro militäriskt organiserade.
»De flesta af oss ha öfvats i vapnens bruk. Ännu ha vi officerare och underofficerare kvar. Många af dessa befinna sig utom Sverige, men de ha dömt sig till denna frivilliga landsflykt för att uppvigla de regementen, där de tjänstgöra.
»Vi andra bilda kompanier, bataljoner och regementen af frivilliga. Dessa samlas på bestämda orter och utrustas. Hvarje man får sitt gevär och sina hundra patroner; hvar och en har fått afge en dyr ed att icke förråda planen. Gevären och patronerna ha vi köpt för egna och judarnas pengar.
»Vår afsikt är att taga garnisonerna med öfverrumpling. Där det finns fientliga trupper, komma dessa att angripas nattetid, medan de sofva. Vi ämna spränga kasärnerna i luften och kasta oss öfver trupperna, innan de fått kläderna på sig.
»Andra ha fått till uppgift att taga fiendens gevärsförråd och kanoner.
»Deras polis har tills datum ej en aning om det som försiggår, ty vi ha handlat i löndom. Vi kunna således ha godt hopp om, att det skall gå oss väl, och signalen skall ges om ett par dagar.»
»Äfven jag vill vara med», inföll juristen. Hans tal afbröts af en hostattack.
»Hur är det med dig?» frågade kamraten orolig. Den där hostan förebådade ej något godt, tyckte han.
»Det går väl öfver», svarade juristen och sökte bagatellisera hela saken. »Hosta ha alla människor nu för tiden, och jag får inte utgöra något undantag.»
»Gå till en läkare! Man skall inte vårdslösa hälsan. För att återkomma till revolutionen så är det just nu den mest lämpliga tidpunkten. Hafvet längs kusten har lagt sig, så att de kunna inte operera med sin flotta från det ena stället till det andra. Det råder också hungersnöd i landet på andra sidan, och denna har alstrat missnöje och oro och revolutionsfeber.»
»Du bör vara försiktig», rådde juristen.
»Käre vän, jag är försiktig, ja, jag är så försiktig att jag lagt mig till med en sådan här pjäs.»
Han lade en browning-pistol på bordet, och juristen grep den.
»Akta dig, den är laddad», varnade vännen. »Den där gynnaren är farlig för den, som inte förstår att handskas med den. Man kan aldrig se, om den är laddad eller ej på utanskriften.»
»Hvad skall du med den att göra!»
»Själfförsvar!» sade patrioten. »Mig komma de aldrig att få taga lefvande.»
»Om du dödar dig, förlora vi en af ledarne.»
»Det göra ni. Jag skulle inte vilja bli tagen just nu. Mycket skulle då gå om intet. Det viktigaste af våra planer måste vi ledare behålla i minnet. Vi våga inte anförtro våra hemligheter åt papperen. Det vore för riskabelt. Däremot måste våra militärer föra rullor öfver befälet, och det är en beklaglig sak, ty det kan medföra beklagliga följder.
»Under sådana omständigheter förstår du, att våra planer skulle lida afbräck, om man arresterade mig. Till all lycka finns intet, som antyder något i den vägen.»
En sakta knackning hördes på dörren, och betjänten, en f. d. gardeskorpral, inträdde med en tidning i handen.
»Jag ber om ursäkt», sade han, »men det har utkommit extranummer af tidningarna, och det är visst fråga om upptäckten af någon sammansvärjning. Jag köpte ett nummer af tidningen.»
Juristen grep papperet med nervös brådska.
»Tack!» sade han. »Ni kan gå ut.»
Knappt hade mannen aflägsnat sig, förr än de båda herrarna började läsa. Detta måste vara obehagliga nyheter, kanske sådana som kullstörtade deras planer i sista minuten.
Tidningen hade ej sparat på rubriker och fetstil.
Och de läste.
En ung kvinna - namnet var ej angifvet - hade på förmiddagen haft audiens hos hans excellens generalguvernören. Under samtalets gång hade polischefen kommit in och öfverlämnat en förteckning öfver ett antal sammansvurna, svenskar och andra.
Hon hade lyckats bemäktiga sig papperen och slungat dem i elden, där de snart förvandlades till aska.
Efter denna korta ingress följde en drastisk redogörelse för det öfvervåld, man föröfvat mot kvinnan. Hon hade försvarat sig med förtviflans mod, och då man bar ut henne, medvetslös, sågo de åsyna vittnena, att hon var blodig, att hennes kläder voro halft förkolnade och håret nästan förbrändt. De tillskrefvo männen skulden. Generalguvernören hade själf kastat sig öfver henne och knuffat henne i elden och fått bistånd af polischefen, en man, som var känd för sin oerhörda brutalitet.
Artikeln slutade med en förhoppning som gränsade till visshet, att man ej kände namnen på de sammansvurne.
Juristen lade bladet ifrån sig.
»Detta är farligt», sade han.
»Hon har räddat situationen», anmärkte patrioten. »Hon har räddat oss alla genom att uppoffra sig själf. Hvad som mest upprör mig är inte polischefens undersökningar, ty jag tror inte, att man funnit något komprometterande. Det är våldet mot kvinnan.
»Så långt har det alltså gått, att den, som satts att utöfva den högsta rättvisan i vårt arma land, gör tjänst som bödelsdräng. Är det inte upprörande?»
Han reste sig upp ur stolen och gick fram till fönstret. Hans ansikte var blekt af rörelse, och ådrorna på hans panna hade svällt ut till tjocka trådar.
»Tidningen öfverdrifver kanske. Jag vill inte tro, att en man med så förfinade vanor som generalguvernören skulle bära hand på en kvinna», genmälte juristen.
»Ah bah! Jag tror allt om den mannen. Jag har hört många historier om honom och hans råhet, historier som jag hört berättas af åsyna vittnen. Du skall veta, att jag står väl hos vederbörande tack vare öfverlämnandet af tidningsexemplaret. Många skulle tycka det vara lumpet, att jag ockrar på detta och smyger mig in i deras förtroenden, men hvarför skulle jag ej göra det! För mitt land skulle jag offra min själ. De sky ej heller medlen.
»Just genom denna min kännedom om deras förehafvanden kan jag göra den största nyttan.»
Juristen tände en cigarrett. Han lade stickan omsorgsfullt och långsamt i askkoppen.
»Ingen har mig veterligen klandrat dig därför. Du är nu en så säregen människa, att du kan tillåta dig mycket, som man sknlle klandra hos andra.»
»Tack! Jag är ingen undantagsmänniska.»
»Jo, det är du. Nyss har dn lämnat ett färskt exempel härpå, då du blef ond öfver den behandling, som kom kvinnan till del. Den handlingen upprör dig mest af allt för tillfället.»
»Ja, det gör den.»
»Ser du! Dn är alldeles för impulsiv. Samtidigt som du i grund och botten är beräknande, kan du tapps din sans i ett ögonblicks uppbrusning.»
»Förr i världen var jag otyglad; nu kan jag behärska mig», sade patrioten.
Han stod fortfarande vid fönstret och skådade utåt torget med rynkad panna och sammandragna ögonbryn. Den där historien med kvinnan och generalguvernören kunde inte gå ur hans sinne.
Han suckade. Det var tunga dagar, som stundade, och under dessa
kunde mycket opåräknadt inträffa.
- - - -
Plötsligen såg han en skara poliser anlända i en char-á-banc och stiga ur på torget. En polisofficer gaf med hög röst sina befallningar, och karlarna började ordna trafiken. Något ovanligt förestod.
»Kom hit skall du få se!» sade han till juristen.
Denne gick till fönstret.
»Hvad kan det vara?» undrade han.
»Vi få snart se», svarade vännen.
De fingo se.
Det var en fångvagn, väl igentäckt, med tvenne gendarmer på kuskbocken och två på bakre plattformen. Vagnen var dessutom omgifven af en kavalleritrupp.
Den kom rullande i riktning från slottet och skulle ut till det nya centralfängelset för kvinnor. Hvem som helst kunde förstå detta.
Folkmassan höll sig till en början tyst. Eskorten hade nästan lämnat torget, då ett förbittrans rop bröt ut, och det kom den kommenderande officern att vända sig om, ängslig som han blef, att hopen skulle begå våld.
Det var kvinnan, de förde bort.
Vagnen kom som en spöklik företeelse. Den visade sig blott bråkdelen af en minut, men dock lämnade den spar af beundran, af medlidande och af hat efter sig.
Värst var det med patrioten.
För honom stod kvinnobegreppet idealiskt högt trots alla hans hånande anmärkningar om kvinnosläktet. Han begagnade sig blott af den taktiken för att dölja sin svaghet. Han ansåg, att den var svag, som blottade sina tankar om kvinnorna.
Kvinnan, som bortfördes, var äkta svensk till kynnet. Hon hade gjort allt, hvad hon kunnat, för sitt land, och mer kunde hon ej göra. För detta skulle hon tillbringa sitt lif i hårdt tukthusarbete, eller ock skulle hon sona sin hjältebragd med sitt lif.
Där stod han vanmäktig och kunde ej uträtta något för hennes räddning. Det var fara värdt, att de skulle göra processen kort med henne, innan revolutionen bröt ut, och då skulle hon vara förlorad.
Han grep om pistolen med krampaktigt grepp.
Med detsamma kom generalguvernörens vagn svängande om hörnet. I vagnen satt generalguvernören, uniformsklädd. Pelskragen låg mjuk och varm om hans hals, och ett ordenstecken hängde glänsande och pråligt ned på bröstet från den guldstickade kragen.
Det var en man med ett järnansikte. Linjerna stodo hårda Och mejslade, och i alla lästes kraft och hänsynslöshet. Den mannen skulle ej skona någon, som kom i hans våld och som råkat misshaga honom.
Han reste nu på sin eriksgata, sedan han skickat sitt offer i säkert förvar.
Ådrorna i patriotens panna svällde. Det mörknade för hans ögon. Han kunde inte längre tänka utan förvandlades till en viljelös maskin, som måste lyda en annan, en obetvinglig kraft.
Juristen hade gått till andra ändan af rummet, men då han vände sig om, såg han huru vännen höjde pistolen.
Tvenne skott följde tätt efter hvarandra, och därpå tappade skytten vapnet i golfvet.
Han tog sig för pannan och såg sig förvirrad omkring. Först nu återkom sansen.
»Min Gud, hvad har jag gjort!» utbrast han.
Aldrig förr hade juristen tänkt så klart. Detta var ett brottsmål, i hvilket brottslingen till hvarje pris måste räddas, ej enbart för vänskapens skull utan för något ännu högre.
»Sätt dig på stolen - genast!» befallde han och patrioten lydde, apatiskt och själsfrånvarande.
Juristen tog upp pistolen och lade den på skrifbordet. Sedan tog han plats vid bordet och började skrifva.
Han skref febrilt och dock darrade ej hans hand ett ögonblick.
Ute på torget hördes rop och skrik. Snart skulle gendarmer och poliser öfversvämma huset och arrestera, arrestera utan hänsyn, tills gärningsmannen blef upptäckt.
Därför måste den skrifvande begagna hvarje sekund. Hvarje del af en sekund var dyrbar.
Nu hördes steg utanför tamburdörren. Någon tog hårdt i låset och ringde oafbrutet. Betjänten kom.
Juristen skref utan att låta sig störas.
När tamburdörren öppnades, lyfte han upp hufvudet,
»Kom ihåg, att jag har galopperande lungsot», sade han till sin vän. »På sin höjd skulle jag kunnat lefva ett par månader till. Låt inte mitt offer bli förgäfves! Du skall förstå...»
I detsamma togo de i låset till dörren.
Juristen grep pistolen och riktade den mot hjärtat.
En skarp knall och han vacklade.
Därpå föll han framstupa öfver skrifbordet.
Stel af fasa stod vännen och stirrade på den döde. Det hade gatt så hastigt. Han såg gendarmer och poliser storma in och fram till liket, hvars hand låg kvar på det han skrifvit, som om han ännu i döden ville framhålla, att detta var något viktigt, som alla skulle se.
Patrioten tyckte att tankeförmågan var alldeles borta. Det tjänade ej något till, att han tänkte, ty det blef ingenting af, ej något som liknade en tanke. Han visste inte heller, att han satt och vaggade med öfverkroppen och sade: »mea culpa, mea culpa.»
Rättvisan, representerad af gendarmer och polis, lyfte upp den döde, och då föllo deras ögon på det skrifna.
Polisofficern läste igenom orden, hastigt och nyfiket.
»Här sitter gärningsmannen!» sade han och lade handen på den döde.
Patrioten reste sig upp.
»jag, jag...» började han.
Polisofficeren varseblef honom. Först hade han blott tänkt på attentatet. Det var för honom en glädjesak. Ingen sårad, och attentatsmannen gripen, ehuru död. Det skulle inte vara långt till avancemang denna gång.
»Ni här!» utbrast han vid åsynen af mannen, som brukade varsko censuren.
»Jag skall..»
»Lugna er!» sade löjtnanten. »Jag förstår, att ni är upprörd öfver brottet, men ni kan vara lugn. Vi känna skillnaden mellan vänner och ovänner.
Här ligger för öfrigt hans bekännelse!»
Han lade sin hand på pappersarket.
Då, men först då förstod patrioten det tunga ansvar, den döde lagt på hans skuldror.
