Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiska anmärkningar - Odalbonden af E. G. Geijer - Vikingen af E. G. Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
llixtorinka anmärkningar.
gens. All lagstiftning låg i bondens hand, lagskipningen tillkom den s. k.
lagmannen, hvilken såsom biskopen måste vara bondeson. Då den väpnade
bonden var på tinget, som alltid hölls nnder bar himmel, tillkännagaf han
genom "vapnens skällande brak" sitt bifall och genom "sorl" sitt missnöje.
Han var laglydig. "Mot svärdshugg höll ban skölden, mot våldet lagen."
Han tålte icke heller att konungen eller dennes män öfverträdde lag och rätt.
Emedan konungens tjenare stodo i visst beroende till konungen, ansågo
många storbönder det vara under sin värdighet att blifva höga hofmän. De
ville hellre vara och de voro också "miin för sig". Oberoende, stolta öfver
i-’in börd och sin rikedom, ingingo storbönder sällan eller aldrig
äktenskapsförbindelser med undra än "jemnbördiga". Hvarje slägt betraktade sig
såsom ett helt, odaljorden s^sorn en slägtens helgedom. Dotter fick derföre
icke taga arf med son, emedan hon, borteift till en annan ätt, skulle tlll
<lenna öfverflyttat en del af odalrätten. Ända till år 1857 gälde s3som lag i
Sverige att arfvingar egde s. k. bördsriitt till försåld arfvejord, d. v. s. rätt
att öfvertaga köparens köp mot det att köpesumman återbetalades till
den senare.
Att vid krigsutbrott "gå man nr gård" var allmän lag. Hela
krigsväsendet var grundadt på allmän värnepligt. Hvarje fri och vapenför man var
pligtig att deltaga i härnad, då "härrör" eller budkafvel dertill kallade.
Hvarje bonde egde sina egna vapen: det 2</x fot långa tveeggade svärdet,
den breda, långskaftade yxan, eller det ända till 11 fot långa spjutet, och den
6 fot långa bågen med dess 3 fot långa pilar, som förvarades i ett koger. Till
skyddsvapnen hörde ringbrynjan eller pansarskjortan af jern, hjelmen och
<len runda jern- eller silfverbeslagna skölden. Då konung Magnu6 Ladulås
år 1280 förordnade, att hvar och en, som fullt rustad tiil häst infann sig till
konungens tjenst i krig, derigenom "frälste" sin jord från skatter och
utskylder, begagnade sig många storbönder af detta anbud. De blefvo
frälsemän och deras jord frälsehemma". Detta frälse lade grund till det adliga
ståndet och det adliga ståndets rättigheter, hvilka senare först år 1865
upphörde.
Vikingen af E. O. Oetjer.
En kännare af vår forntid framhåller, att Geijer i "Vikingen" framstält
"<leu yppersta bild af en äkta sjökonung, en bild, som icke är en tum för
mörk eller för ljus". Sången innehåller mera i sina bundna rader än hela
volumer, skrifna öfver vikingafurstars karaktär, bevekelsegrunder och mål,
podcr och åsigter.
Vikingatågen blefvo af verldshistorisk.betydelse. De voro våra fäders
skola, vårt gamla fosterlands emigration under forntiden. På hafvet skar
Nordens ungdom med svärd en rik skörd hvarje sommar. "Gods och ära"
var vikingens.mål. Slutligen samlades stora vikingaflottor till gemensamma
’öretag, hvilkas mål var icke blott gods och ära, ntan äfven landvinning.
Som en förhärjande flod bröto de s. k. nordmännen fram öfver Europa, men
då deras mål var uppnådt, bragte de lugn och borgerlig ordning i de länder
de vunnit. Hela kusten från Holland till Italien och Grekland härjades och
behcrskades af dem. Svenskarnes vikingatåg gingo merendels åt Öster,
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
