Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mannen med ärret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Herre du store!» inföll Kent, spefullt härmande
den andres utrop. »Handlingen sköter jag nog på
egen hand, och ni har ingenting annat att göra än
att ge akt och hålla er stilla. Gör ni någonting mer,
så är ni genast dödens!»
»Hå — men för min mors skull...»
»Gud hjälpe henne, om hon håller något vidare
på er! Ahå! Vad tar ni er för?» Han hejdade en
misstänkt åtbörd av den andre genom att trycka den
kalla bössmynningen hård t mot hans panna. »Ligg
stilla bara! Om ni rör på ett enda hårstrå, så
skjuter jag.»
Det blev egentligen ett besvärligt arbete, eftersom
han ständigt måste ha fingret i närheten av trycket
på bössan, men Kent var vävare, och inom några
minuter hade han sjömannen bunden till händer och
fötter. Sedan släpade han ut honom och lade honom
utanför kojan, där han kunde hålla utkik utåt floden
och se solen nå sin middagshöjd.
»Nu får ni tid på er till klockan tolv, men då...»
»Nå, vad blir det då?»
»Då skickar jag er åt helsike. Men om ni
bekänner, så behåller jag er tills nästa trupp ridande polis
drar förbi.»
»Nå, så Gud förbarme sig, är inte det en vacker
historia! Här är jag, oskyldig som ett lamm — och
där är ni, utan allt förnuft och rim och reson — och
så överfaller ni mig i sömnen och vill skicka mig in i
helvetets eld. Ni förbannade gamla rövare! Ni...»
Jim Cardegee lät ånyo sina otidigheter llöda, och
han överträffade till och med sig själv. Jacob Kent
hämtade ut en stol åt sig, för att han skulle få njuta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
