Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde äfventyret - Femte äfventyret - 1. Sc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
224
ker hon fått af Fågel Blå, för att nästa morgon lemna dem åt Dolcibene,
Hennes betraktelser under detta arbete, stämplade af minnets och
kärlekens smärtfulla hänryckning, och engång af den bittra känslan att de
skola förloras, icke för att öka hennes faders skatt, men för att prunka
på Drottningen, Forella och Lauretta, såsom stumma vittnen till dessa
personers låga passioner, och nedriga anslag (hvilken uppvallning af hat
hon dock straxt åter ångrar), - böra bilda ett väl anordnadt och
rörande helt med Troubadourens sång, som vexelvis aflägsnar och närmar
sig, och tyckes göra det senare på Florinnas begäran; då ock alltid de
stropher, som höras, utgöra liksom svar, råd, eller uppmuntringar till den
sörjande. Denna sammanflätning af Florinnas monolog och
Troubadourens sång slutas dermed, att Florinna är åter vederqvickt och riktar hela
sitt hopp på en tillkommande bättre verld, samt att den sista strophen
med concentrerad kraft slutar scenen, långsamt förklingande. (Obs.
Forella vänder om på sjelfva tröskeln att släcka ljusen, och under detta värf
säger hon åt Lauretta, som ock återvändt att hjelpa henne, pekande på
den framför Marie-bilden*) liggande Florinna, att det dock gör henne
ondt om hennes arma syster. Lauretta svarar kallt: »Hvad är det mer?
Hvaren är sig sjelf närmast.» -) Mel. af Troubadourens sång: Kom m,
Wandrer, fromm und traurig etc.
FEMTE ÄEVENTYEET.
Huru det Ijckas Drottningen att afbryta de tvenne älskandes nattliga sammankomster genom ett
forsat, som nästan bringar Fågel Blå om lifvet.
i. Sc. Drottningens rum: Drottningen ensam. Yttrar missnöje och
svartsjuka misstankar öfver Dolcibene, som nyss gjort henne räkenskap
för den förrättning hon ålagt lionom hos Florinna, men dervid ådagalagt
ett visst, för Drottningen ganska misshagligt medlidande i afseende på
denna Prinsessa, bedt för henne ehuru varsamt och slugt om någon
mil-dring i hennes öde o. s. v., hvaraf hon förmodar, att Florinnas skönhet
icke lemnat honom alldeles känslolös (hon påminner sig ock, att hon hört
det Dolcibene fordom gjort mycken cour, fastän försmådd, till Florinna);
detta förargar henne, icke derföre att hon sjelf älskar honom - ty det
gör hon ej - men att hon skall se en sådan »månskensvarelse» täfla med
sig om männernas gunst, ja - hvem vet? - omsider taga den alldeles
ifrån henne och dymedelst ändtligen göra hennes välberäknade anslag till
intet. Hon fattar det beslut, att låta sista minan mot det olyckliga paret
*) Också denna, en liten rikt med ädla stenar besatt bild, var en skänk af Amundus. Hon skiljer sig,
liksom från alla andra sina pretiosa, äfven från denna - detta är henne hårdast. Tröst af
Troubadouren. Hennes anmärkning att Haria, liksom Gud, dock är öfverallt närvarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
