Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte äfventyret - 11. Sc. - 12. Sc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
236
rinna, utom sig, ropar: Hjelp! och dignar ned till golfvet af förskräckelse.
Rosa, instörtande, hemödar sig, sjelf nästan icke mindre förfärad, att
bringa henne till sans igen. Ändtligen slår Florinna upp ögonen, och
under det hon med ena handen stödjer sig på Rosa, fattar hon med den
andra i sin harpa*) för att resa sig upp, men i sin förvirring så, att
hon störtar harpan öfverända och strängarne springa af. Florinna spritter
tillhopa, står nu upprätt på golfvet, ser stelt rätt framför sig och
gnuggar sig i ögonen, liksom vaknande ur en djup sömn. Nu ser hon den
sönderslagna harpan vid sina fötter, och skakar dervid hufvudet, sägande
ungefär: «Diktens tröst har då lemnat mig!» derpå vänder hon sig till
Rosa, omfamnar henne, brister i gråt och säger: «Du är ju dock ännu
hel! o förblif verklig! o försvinn ej från min sida! Dig vill jag visst
ej söndersplittra!» - Rosa: «Ni är sjuk, min älskade prinsessa! lägg Er
på Er säng, jag skall sätta mig vid Er hufvudgärd och jag ämnar icke
lemna Er.» Florinna tackar henne, i korta, afbrutna uttryck, som förråda
en rörande vänskap och tacksamhet, men tillika en hög grad af physisk
vanmagt och själsförvirring. Florinna frågar henne, i ett förvirradt och
ständigt afbrutet manér, om hon ej hört något dödsrop? om hon ej sett
blåa glänsande vingar öfverströmmade med blod, dem de förgäfves sökt
skaka af sig? o. s. v. Eller om hon drömt alltsammans? - Rosas
bemödande att trösta och skingra hennes mulna fantasier - men tillika
under stigande qval och misstankar, emedan det inom henne, ju mer hon
hinner ordna sina betraktelser, klarnar allt mer och mer, att hon af sin
Far är bedragen och att han användt hennes uppgifter för att låta mörda
Fågel Blå. - Hon mumlar någonting om sm Fader således - ööh
Florinna, som hör ordet Fader, väfver också in detta i sina fantasier -
Rosa försäkrar henne, att det gifs ett ännu större lidande än hennes -
att äfven fäder kunna bedraga - att det gifs blott ett fadershjerta, på
hvilket är fullkomligt att tro, och att Gud är deras enda hopp.
11. Sc. Dagning; Troubadouren vandrar omkring i parken under
Florinnas fönster - njutande, under spridda slag på sin cittra, den efter
förflutna nattens storm och regn vederqvickande sköna höstmorgonen.
Ändtligen sjunger han en Romans, hvars (sorgliga) innehåll står i [-för-vandtskap-] {+för-
vandtskap+} med nattens olyckshändelse och de tvenne älskandes belägenhet;
men hvars slut dock ingjuter i åhörarnes sinnen känslor af tröst och
försoning med sitt öde.
12. Sc. Dolcibene och Drottningen. Dolcibene gör Drottningen
häftiga* förebråelser för hennes onyttiga och blott af ett omättligt hat till
*) Pä samma gäng som Rosa skickades till henne i fängelset, erhöll hon ock ifrån Drottningen en harpa,
till tidsfördrif, på det att hon si mycket lättare skulle tro, att Drottningens sinne verkligen vore
mildrad t, och att intet forsat lurade under tillställningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
