Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
273
nen af barndomens lycksalighet) förvärfvat honom, småningom vänjde sig
att lefva utan önskan, utan hopp och utan annan glädje, än fortskridandet
i forskning och sång; vid hvilket fortskridande, om han derpå fått ostörd
och oupphörligt arbeta, han dock skulle funnit sig tillfreds och ingenting
mer af Verldsstyrelsen begärt - men äfven denna tröst, denna enda
vederqvickelse afbröts honom beständigt, genom förlamande kroppssvaghet
och mer förvirrande, än förbättrande ånger! - Härvid faller
Troubadouren honom bestört i talet och yttrar den högsta förundran öfver att höra
honom tala om ånger, honörn, hvars alla handlingar, hvars hela
uppförande oupphörligt bar prägeln af den renaste otadlighet, ja af den ädlaste
lyftning i charakter och sedlighet - och som vore på detta sätt känd af
hela verlden m. m. - Deolätus, dyster: «Menar du? hvad ej verlden
känner, känner Gud» - säger, att ur det förborgade, nattliga förflutna blicka
honom beständigt an och fräta honom glödande in i själen blodröda
fläckar och förirringar. - Hemsk och stark skildring af ångern. -
Huru minnets gam fräter lefvern och hackar ut hjertats ömmaste fibrer,
under det i en sinnebedöfvande rök från Acheron den eviga betraktelsen
af det skedda, som aldrig mer kan göras till oskedt, vältrar sig omkring
hjerna» med ljud af nattfåglar och susning af deras vingar - huru Guds
röst tiger i hjertat, all högre ingifvelses förtjusning förstummas, och i
samvetets ängslande qvalm herrskar den tystnad, som rår mellan blixten
och åskslaget - huru tårar, som endast bränna, icke lindra, störta ur
ögonen, som icke äga mod att lyfta sig till himlen, af fruktan att se alla
heliga förvandlade till cheruber med flammande svärd, och, hvad värre är,
de nyss från jorden uppstigna helgon, med hvilka man sjelf i lifvet varit
genom de närmaste band befryndad, förgäfves midt ibland
norrskens-kretsen af dessa eldssvärd knäfallande uppsträcka sina händer, förebedjande,
till en Gud som vänder bort sitt anlete; och då de läsa i en glimmande
bok, den han så, bortvänd, med ena handen i stället för svar förehåller
dem, registret på deras förlorade älsklings dödssynder, vrida de sig högt
snyftande omkring på paradisets jord, som icke mer för dem är säll,
beströ sina hår i våldsam smärta med upprifven guldsand och sönderslitna
blommor, och försvinnande under oändlig gråt, som i strömmar utgjuter
deras sårade kärleks hjertblod, befläckande, öfver deras snöhvita skinande
drägter, - vinka de ned till den förlorade sitt afsked, det sista, [-oåterkalleliga,-] {+oåter-
kalleliga,+} det afsked efter hvilket man aldrig mera ser solens strålar le,
och i hvarje vårflägt inandas mördande giftpustar. - Härvid afbryter
honom häftigt den förskräckte Troubadouren, och besvärjer honom vid
Gud och alla heliga att sansa sig och besinna, att det dock omöjligt kan
vara hans egen belägenhet, som han på detta viset skildrar, och att, om
sitterboms Dikter. lif. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
