Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra afdelningen - 3. Ett äkta par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
ETT ÄKTA PAR.
Som fru Ulgenie nödvändigt ville ha sin man till en annan Nlmrod,
gaf hon sig ingen ro, om hon ej åtminstone ett par gånger under veckan
såg honom 1 verksamhet.
Han var alls ingen jägare, och just ingen fiskare heller, men då
äfven det hörde till patronessans nöjen att för främmande få säga:
”den här tjädern, den här haren har min Fabian sjelf skjutit”, eller:
”den här gäddan har han sjelf fiskat, ty han vet att hans Ulgenie helst
äter det han genom sin manliga skicklighet förvärfvat” — då fans
ingen annan utväg än att vara både fiskare och jägare, ty en hustru,
som arbetar för qvlnnans emancipation och i bästa fall för jemlikheten,
tål ej att se sina önskningar gäckas.
Emellertid led promenaden till slut.
Patron Fabian hade hela tiden haft i perspektiv sin solfa och sin
tobakspipa — han rökte som en museiman och älskade af själ och
hjerta den österländska dvalan. Det var blott en sak som han föredrog,
nemligen nöjet att speja efter andras hustrur — denne oförnöjde Adams
son, som aldrig kunde lära sig alt inse sin egen hustrus behag!
”1 Guds namn,” ropade fru Ulrlque-Eugenie, då trillan rullade upp
på gården, ”hvem är den der hygglige unge^mannen, som kommer ner
från trappan ... aldrig kan det väl vara systerson min heller — fast
kanhända är det ändå lille Gottlieb?”
”Jo, riktigt: lille Gottlieb, som nu blifvit store Gottlieb, min bästa
moster Ulrika!” inföll genast en Ullig röst, och i nästa ögonblick
kramade den unge främlingen, hvars bekantskap vi redan gjort, den värda
frun i sina armar och gaf derefter ett kraftigt handslag åt farbror Fabian,
som emellertid var Ingenting mindre än förtjust öfver sin hustrus Infall
att bjuda ”den der glopen” till Almvik.
Det vore att befara, antingen att han var en hök som
uppsnappade allting för sig sjelf, eller utvecklade han måhända anlag till en
husspion, hvilket om möjligt blefve än värre.
När de första glädjebetygelserna (patronen tordes ej annat än
också visa glädje), helsningarna och frågorna voro förbi och familjen
ordentligen kommit i ro i förmaket, yttrade moster Ulrlque-Eugenie, se-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
