Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra afdelningen - 5. Den första otåligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5.
Den första otaligheten.
Nanny hade hunnit till sista trappsteget, då hennes svägerska med
blossande kinder och hastiga steg kom tillbaka från ett ärende i grannskapet.
När hon först fick se den unga Hickan, sköt hon halmhatten längre
ned öfver ansigtet och ärnade gå förbi henne med lika stor snabbhet som
den, hvarmed Nanny stod färdig att flykta ut.
Men Nanny hade ej väl kommit till förstugutröskeln, innan Magda
yttrade;:
”Hvart går du?”
”Jag... jag tänkte att gå ut lite.”
”Du bör akta dig — bäst det är, blir du stora flickan.”
”Än se’n då?” frågade Nanny förundrad.
”Åh, fattiga hederliga qvinnor ha ingen rättighet att gå ut!”
”Hvad säger du?”
”Jag säger att vår Herres sol och vatten och ängar och träd blott
äro till för förnämt folk, som kan se alltsammans från vagnar eller
vackra segelbåtar.”
”Men, kära Magda, du som alltid...”
”Tyst, barn — du förstår ingenting du af all den smädelse och allt
det hån, som vi qvinnor af en viss klass äro skapade för.”
”Icke äro vi väl skapade för det heller?”
”Jo jo.. men vi borde också vara skapade fnla som synden för att
få behålla åtminstone vår ärlighet — ty på vår blygsamhet tror ingen.”
”Store gud”, tänkte Nanny, ”skulle det der vara sant. Så... ”
Magda, som för några ögonblick hållit handen hårdt tryckt mot sin
brännande panna, upplyfte den nu, och såväl af uttrycket i hennes svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
