Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra afdelningen - 7. Jagten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
JAGTEN.
”Glöm icke att väcka Gottlieb!” förmanade hon. ”Han skall också
lära sig att bli skicklig i manliga idrotter”.
”Ja, min vän, ja!” svarade patronen, under det han svettande iklädde
sig den tunga kostym, som patronessan efter egen modell låtit förfärdiga.
Men väl utkommen, aktade sig herr patronen noga att gifva sin
unge slägting den signal, hvaiom de aftonen förut öfverenskommit. Herr
Fabian hade — såsom man snart får se — sina ”randiga” skäl att icke
skaffa sig sällskap under de nimrodska öfnlngarna.
Såsom sjelf ett slags skaffare åt sin hustru, hade patronen i sin
lur en skalfare åt sig, hvlken alltid erhöll en vink om dagen och
stunden, då patron Fabians öde tvingade honom att träda fotterna i de stora
jagtstöfiarna.....................
Vi se nu denne martyr för den äktenskapliga monarkiens godtycke
pustande med bössan på axeln begifva sig öfver ängar och gärden till en
viss plats i skogen. VI se honom vidare, dit anländ, börja speja
omkring med en oro, som blef allt mer och mer vältalig, ju längre den
fortfor. Slutligen se vi honom göra ett skutt i glädjen, men straxt
der-efter återtaga sin värdighet, i det han — med en uppsyn, som ej skulle
hafva missklädt en plantage-egares fogde, då han talar med slafvarne —
vinkade åt en man, som närmade sig på gångstigen, och till hvilken han
i hård ton sade: ”Din usling, du låter mig vänta!”
Ödmjukt, men med en ödmjukhet, som var mera låtsad än verklig,
framräckte ”skaffaren” ett par harar och tvenne rapphöns — en
ovanligt rik fångst, som borde försäkra den äkta mannen om det mest ömma
emottagande i hemmet.
Patron Fabian kastade till sitt biträde några ”hackor”, och så
snart den sist uppträdande personen 1 denna korta scen begifvit sig af,
lade sig vår jägare, uttröttad af jagtens mödor, ned på marken, med sitt
byte bredvid sig, och fortsatte snart derefter den dröm, hvarur hans
Ulgenie uppväckt honom.
”1 skogen och på sjön har jag lefvat
Mången dag!
Ho ho ho,
Hå hå hå,
Det är så konstigt i verlden!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
