Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sednare afdelningen - 17. Ragnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR.
107
den unga hnstrun under mannens frånvaro sökt dessa lyckans symboler,
och sålänge hon hittade dem, var det ett tecken till hans fortfarande
kärlek och tro. Och alla år var Magdas skörd lika stor.
Då mannen nu så gladt och trovärdigt frågade: ”Nå, ha de icke
svarat, de?”, kastade sig Magda om hans hals och böjde hans hufvud
tillbaka, medan hon noga betraktade honom.
”Hå, jag skall väl bli bättre i morgon, då jag riktigt fått fin-raka
mig!” menade Ragnar, och kråmade sig lite smått i den biå kavajen.
”Åh, du är så bra, att om du vore bättre, vore det vådligt....
Men, Ragnar lille, du har icke mätt barnen ännu och sett hur långt de
vuxit öfver märket — det plär alltid vara det första du gör.”
”Men den här gången tog ni också emot mig med så märkvärdiga
nnderrättelser, att jag glömde allt det vanliga. Innerligt bedröfvad blef
jag ock att se Calle göra sig klar till den sista seglatsen — nog var
han lite skral förra vintern, men det gick snart om.”
”Under vår bekymmersamma tid förtog han sig med arbete, och
se’n har han varit så vårdslös om sig, och se’n... ja ja, det är något
konstigt med pilten.”
”Hvad för konstigt? Han har aldrig varit så riktig — menar du
att det tagit till?”
”Ah nej, det var just icke det...”
”Men så säg då!”
”Skratta bara icke åt mina inbillningar, och blif ej ond på
stackars Calle! Det är så att... att han håller mig lite för mycket kär,
och det tär på honom, fastän han icke sjelf förstår det.”
”Hvad du der säger, är ej att skratta åt — det slår mig nu för
minnet hur underlig han såg ut, då han rakt fram sade ifrån att han blef
afundsjuk, när jag kysste dig. Arme pilt, skulle jag kunna bli ond på
honom, som visst icke haft en half tanke på att förnärma hvarken mig
eller dig!”
”Nej, aldrig! När jag i somras satte några syrener i muggen åt
honom, var det allt det goda han visste, liksom det nu är hans högsta
goda att jag bäddar åt honom, ger honom dricka och ibland sjunger en
stump för honom eller läser ett kapitel ur bibeln.”
”Herre gud, sådan kärlek är blott som en vacker ros, den man
luktar på, för att friska upp sinnet. Han må också gerna ha sin
kär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
