Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sednare afdelningen - 19. Calle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CALLE.
119
”Ack, herre Jesus, så du talar, min Calle,” svarade Magda, som
nu upptog ämnet: ”du vet väl om jag vill vara dig när i himmelriket,
då du här på jorden varit mig det käraste näst efter Ragnar sjelf.”
”Det säger du för att göra mig glad, men jag är icke så stor i
hågen att jag det tror.”
”Är det då någon som visar sig ha mera kärlek till dig än jag!”
Calle log — och tittade åt väggen. Der hängde en ny väst, hvars
randning han betraktade så uppmärksamt, som om hvarje rand utgjort
ett parti på en talla.
”Menar du”, svarade han efter ett par ögonblicks tystnad, då fadern
gått bort, ”menar du att Ragnar icke var ond på mig? Han lade visst
märke till att jag håller af dig ett litet grand mer än som det kanske
är riktigt passligt — jag säger det så uppriktigt och ödmjukt, för jag
vet att du icke är som andra, men jag skulle icke dö riktigt lugn, om
Ragnar bure någon afvoghet mot mig.”
”Nej, käre Calle, var ganska viss att Ragnar älskar dig som en
redlig bror! Han såg rätt väl att ingen gjorde och var dig så i lag som
jag, men han sade många gånger till mig, och särdeles straxt innan han
reste..
”Hvad sade han då?”
”Magda lilla, sa’ han, svik aldrig Calle — han är en ärlig och
from själ, som har sin förlustelse der du är. Men Calle är icke den
som med ord eller tanke vill förnärma mig, och så vill jag slätt icke
förnärma honom i hans känslor, utan liksom dela med mig åt honom,
ty det är han värd. Och detta, tilläde han, kan du säga honom, om
han någon gång skulle känna sig beklämd för min skull.”
”Sa’ han hvart ord?”
”Så sant jag lefver och hoppas att än en gång råka honom!”
”Och du har hållit löftet, du har icke svikit mig och skall ej
heller göra det, sålänge jag orkar bära hufvudet uppe.”
”Jag sviker dig aldrig!”
”Och när det lider åt det sista”, återtog han med lägre röst, ”skall
du alltid ensam ge mig att dricka och icke låta någon annan ta 1
huf-vudgärden... och när jag kommer i kampen, då vill jag att du håller
mig i hand, som nu, så att jag känner att du är mig nära intill slutet
... och sedan skall du (skall du icke det?) sjelf lägga igen mina ögon
och läsa en vacker psalm öfver mig?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
