Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett kongl. slott, liggande öppet på stranden af det bekanta
Ejrarsund, der vikingar seglade fram och åter med sina
skepp, måste nödvändigt efter den tidens sätt befästas.
Borgar kallades sådana fästen, och häraf fick slottet samt
sedermera staden sitt namn.
Hvarken om Stadens eller Slottets anläggning och namn
äro våra häfdatecknare enige[1]. Archiater Stobæus i Lund
[1] ”Hr. Prof. Brunii forslagsmening, att Helsingborg
har sitt namn af Hals, skulle ha företrädet framför andra
kända härledningar, om ej Adamus, som skref Halsingborg,
varit en utländning, och ett inhemskt diplom från samma tid
hade Helsingaburgh (se 4 kap.) som betyder Helsingarnas
borg. En ”landtunga” är här väl ej; men sundet sjelf liknar
en hals, såsom Pontoppidan yttrar om det sund, der man
kommer in i Limfjorden och hvarvid ett Hals är beläget D.
Atlas V:255. (Det hette Hals år 975 och heter så ännu.)
Från Jutland (Geotland) synes Luggude härad vara en koloni
och ha blifvit ett lydgutland (Ljuthgudherat i Waldem.
Jordebok, Liudghuthæherat i Lib. Dat.). Att der bodde Helsingar,
ej Halsingar vid Öresund, upplyser Guttorm Sindres sång,
rörande en strid i Öresund, der han anför, huru K. Håkan
Adalstens fostre
drog från Södern
Till Helsingars gröna strand.
En Helsingiabotten fanns mellan Hlessö och fastlandet, då
man från södern fann Norge. Ny Smål. Beskr. 1:151.
Sålänge Russomanien regerar våra häfdatecknare, är klart, att
de skola anse sundets stränder obebyggda och oupptäckta,
då der var öfverbefolkning i Helsingland vid Lapplands
gränsor. För nästa generation af författare må dock vara
erinradt, att phoeniciska bernstenshandeln vid sundet måste ha
föregått den historiskt vissa vid Preussens kust, att Taeitus
kallar bernstenen ales att den väl här hemma hette hles,
att deraf hles-ö väl kan skäligast anses benämnd såsom en af
Glessariæ eller bernstensöarne i det nordliga hafvet; och i
slik händelse synes väl rimligast att från samma rot leda
Helsingaborgens, Helsingastrandens och Helsingaörens
benämningar. Här fanns ej blott den bernsten, som var lika dyr
som guld efter lika vigt i forntiden, utan ock den martorf,
som Molbech anser i fråga, der bernstenen uppgifves använd
till bränsle. Ty enligt Pontoppidan var den Jutska
martorven en stenkolsart, svartbrun, spröd och tung, utan
blandning af sand och lerjord, gifvande goda glöder, men ingen slem lukt samt litet aska, liggande i lag under sanden vid
skogen, och då är väl skäl att antaga, det stenkolen vid
Helsingborg, Pålsköp och Tinkarp inbegripits under samma
namn.
Härmed neka vi dock ej, att Norrland i äldre tider,
med eller utan sammanhang med Helsingars gröna strand vid
Öresund, kallats Helsingland, t. ex. i kejs. Ludvigs
stiftelsebref på Hamburgs ErkeBiskopssäte af 834, der till Ansgarii
Biskopsdöme räknas Halingolandan, nämndt mellan
Grönland och Island.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 01:23:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fehbghist/0021.html
