Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ande, när han vandrar kring bland de lefvande, kan
hvila, och sjunger man där till den döde:
»Vi bannade dig aldrig eller gjorde dig förnär,
Kom åter till oss!
Vi älskade dig alltid och hade dig kär och lefde samman
Under samma tak,
Öfvergif det icke nu!
Regniga nätter och stormiga dagar komma;
Du finner icke skydd därute, när regnet strömmar ned,
Du rinner ej värn mot den kalla, snåla vinden.
Kom till ditt hem!
Det är sopadt för dig och rent, och vi som älskat dig äro där,
Och ris fins där för dig och vatten;
Kom hem, kom hem, kom till oss igen!»
Det är något allmänt mänskligt, som här talar
och gifver ett fördelaktigt vittnesbörd om folkets
hjärtebildning. Af helt annan art är det
ömhetsprof, som en dotter i Australien bevisar sin döda
moder: hon bär modrens hufvudskål med sig
öfverallt. Försummar hon detta, anses hon vara
pligtförgäten och straffvärd.
Detta senare fall är ingalunda isoleradt. Tvärtom
finner man liknande bruk annorstädes. I Afrika, i
Norra och Södra Amerika, i Polynesien o. s. v.
finner man en sed att låta liket ligga, till dess förruttnelse
inträffat, antingen i luften eller i jorden, hvarefter
benen upptagas, rengöras, målas — vanligen
användes röd färg,[1] allenast på Karolinerna föredrages den
gula — samt antingen nedläggas på ett säkert
ställe eller ock medtagas under stammens vandringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
