Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magnus log vid den unge mannens ifriga tal och
sade: „jag vet ju ej ens hvem min vänliga inbjndare
är, ni måste vara så god och säga mig ert namn,
efter ni vet mitt.“
„Så, ni vet ej ens hvem jag är? Bra litet
nyfiken i sanning, sen ni med högsta Iifsfara räddat
mig! Kunde väl ock hända att få kände mig bland
de några, som blefvo räddade. Att min första fråga,
sedan jag blef i stånd att göra någon, och då jag
hörde att ni var borta, var efter ert namn, behöfver
jag väl ej säga. Er röst hade jag dock under
ögonblick, då jag ej var fullt sanslös, så lifligt nppfattat,
att jag genast kände igen den, och ert utseende hade
jag låtit så noga beskrifva for mig, att jag icke
fruktade att misstaga mig om jag skulle få se er. Men
nu, efter ni ej vet mitt namn så säger jag det ej.
Det skall bli lustigt. Ni måste komma med, neka mig
ej det. Ni säger ju att er brud icke väntar er. Jag
röfvar bort er i mörkret och för er till de mina.
Vara välkommen är bästa välfägnad, och det vet jag
ni skall bli.“
Magnns gaf leende sitt bifall att följa med den
unge mannen. Ett gladt upptåg fann sällan i honom
en trög deltagare. De resande satte sig nu begge i
en släda, alla saker flyttades på den andra, och så
gick det under muntert prat vägen framåt, utan att
vidare behöfva göra något uppehåll, ty hästarne voro
betingade att föra de resande ända fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
