Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Fadren satte sig på en sten bredvid honom och ville
öfverlala honom att arbeta i qvarncn, liksom han.
”Det är ej bra att så der sysslolös gå omkring
i skogen; mörka magter lura der. Jag skall berätta
dig livad som gör, att jag finner dessa berg så hem
ska.” Einar hade aldrig funnit sin far så meddelsam
och bad honom nu berätta.
"I min ungdom”, begynte fadren, ”hade jag en
vän, som hette Rolf. Han vandrade, som du, gerna
här i bergen, men han hade dock der ett arbete:
han sprängde sten. Något dystert och menniskoskyggt hade han i sitt väsende, men var en väldig
jägare; omfattade mig med vänskap och tog mig ofta
med på sina utfärder. Jag älskade fåglarnes sång
och den friska, gröna skogen, men var gladare, sällskapslikare och mildare än han. Mitt lynne liknade
mer hans yngre broders, utom att ett visst vemod
och böjelse för enslighet äfven utmärkte den sednares
milda, för allt skönt känsliga sinne. Liksom du, for
made han gerna bilder af strandens lera, skar i träd
och hade säkert blifvit en skicklig bildhuggare, om
han fått lära något.
En dag mötte jag Rolf då han återvände från
sitt arbete. Han var dödsblek, men en vild glädje
lyste ur hans ögon. Han drog mig in i den djupa
ste skogen och hviskade hemlighetsfullt: ”Det finnes
en skatt gömd i berget der. Tyst! förråd det för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
