Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
de pä det noggrannaste följa. Uti tama tillståndet
anse de bestämdt sin vårdare för sitt leddjur, ty der
sakna de ett sådant (t. ex. får, kor o. a.) och
förflytta den respekt, de annars hafva för detsamma,
på menniskan. Och denna hängifning blir ej sällan
kärlek och i en betydligt hög grad, företrädesvis hos
hundar, hästar o. a., och finna vi knappast hängifvenheten så stor menniskorna emellan. Men äfven de
djur, som lefva tillsammans under menniskans vård,
fatta kärlek till hvarandra och gifva ofta tydliga
bevis hårå, i det de skrapa och slicka sig ömse
sidigt, och sörja när de hlifva varse alt deras vän
ner drabbas af något som de anse för ond!, eller om
de åtskiljas.
Det är kanske öfverflöcligt att här anföra exem
pel på eftertanke och fritt val hos djuren. Dagligen
har man bevis häraf, isynnerhet hos de högre utbil
dade. Endast ett skall jag här omnämna. Uti en
liten stad i södra Tyskland bodde en Ryltmästare vid
namn II. von Roskow. Han hade en stor och myc
ket klok hund, som af spekulation höll sig till kocken
och sprang små ärenden för honom, hufvudsakligen
att hämta på motboken kött och andra matvaror. När
då på återvägen, lockade af den behagliga lukten, an
dra hundar omringade honom, och ville laga hans
hörda, satte han knytet varsamt ned, och slogs med
dem, till dess han hade ölvervunnit dem alla, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
