Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Åter i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom han fordom skrifvit till Carl Albert,[1], afsände
Garibaldi och Anzani i oktober 1847 till den påflige nuntien
Bedini ett bref, hvari de lifligt uttryckte sin beundran
för den frisinnade påfven. Äfven detta bref är ett bevis
på orättvisan af det gängse påståendet, att Garibaldi var
en fiende till alla präster eller till kyrkan i och för sig.
Han var, som redan sagts, fiende endast till det
prästadöme, som sökte befästa sin makt genom andlig och
världslig despotism.
Enär brefvet är för långt att i sin helhet meddelas,
lämnas därur följande utdrag:
»Illustrissimo e rispetlabilissimo signore.
Från det ögonblick, då vi erhöllo den första
underrättelsen om Pius IX:s upphöjande till påfve och om den
amnesti, han gifvit alla olyckliga landsförvista, hafva vi
med ständigt stigande intresse följt de steg, som
kyrkans öfverhufvud tagit på ärans och frihetens väg — —
Allt har öfvertygar oss om, att ur vårt fosterlands
sköte ändtligen den man utgått, som skall förstå
århundradets kraf, och som i enlighet med vår upphöjda
religions alltid nya, alltid odödliga lära och utan att bryta
mot dess storhet skall veta böja sig för tidens fordringar
— — — Med vårt jubel och vår lyckönskan hafva vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
