Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- V. Republiken Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett sista slag — ej för räddning men för Roms ära. Sedan
vi alla samlats, störtade vi framåt till bräschen; krut och
kulor fattades oss; vi slogos med lansar, sablar och
bajonetter. Öfverraskade af detta fruktansvärda anfall veko
fransmännen till en början undan, men andra ryckte fram,
och samtidigt nedmejade det mot oss riktade artilleriet hela
leder af de våra; det fanns ej ett ställe, där man kunde
sätta sin fot utan att trampa på sårade eller döda. Garibaldi
var under denna natt större, än hvad jag och någon annan
förut sett honom; hans sabel var som blixten; hvarje af
honom träffad man var dödens. En ny motståndares blod
bortsköljde dens som nyss stupat. Han stod där som
Leonidas vid Termopyle, som Ferruccio i slottet Gavissana.
Jag darrade hvarje ögonblick vid tanken att han skulle
falla: men nej, han stod upprätt såsom ödet.» —
Men blef han själf räddad undan denna natts fasor,
voro dock romarnes förluster oerhörda, ty 600 man,
utgörande »blomman» af Italiens ungdom, stupade, de
tappraste soldaterna och flera af dessas mest afhållna
anförare, bland dem Manara, Morosini och Mameli.[1]
[1]
Manaras namn har alltför ärorik klang i romerska republikens
korta historia, för att dess bärares död skulle med tystnad
förbigås i ett kapitel rörande denna repnbliks berömda strid.
Den såväl i striden 1849 som senare under frihetskriget 1859—60
ifrigt deltagande läkaren Aug. Bertani, Garibaldis och Crispis hjälpare
och förtrogne, har lämnat en utförlig skildring af ofvanstående hjältars
död. Ur denna meddelas följande. — Under kampen natten till den 30
juni återvände Manara vid 1-tiden på morgonen till Villa Spada, öfver
hvilken fransmännen nu kastade sig. Han träffade där den från sin
blessyr vid Villa Corsini knappast återställde Emilio Dandolo, mycket
orolig för Morosini, som sades vara tillfångatagen.
I detsamma träffade en rikoschetterande kula Dandolo i armen.
»Det ser på min ära ut», sade Manara, »som om det endast funnes
kulor för dig, stackars gosse.»
Han aftog därpå sitt gehäng och sin sabel, fattade en kikare och
gick bort till fönstret för att iakttaga fransmännen, som höllo på att
rikta en kanon. I samma ögonblick ljöd ett bösskott, och en kula
träffade honom i midjan — just på det ställe, där hans gehäng kunnat
skydda honom.
Dandolo såg honom vackla och ilade, ehuru själf blödande, till
hans hjälp. »Jag är döende», sade Manara i det han nedsjönk, »jag
anbefaller mina barn åt dig.»
Man lade honom på en bår och förde honom, enligt hans egen
önskan, till kyrkan Santa Maria della Scala, där jag hade min ambulans.
Jag skyndade till honom. I kyrkans bakgrund, nära läktaren, låg han
på en säng omgifven af officerare, tillhörande legionen Manara. Så fort
han såg mig, räckte han mig sin hand och hviskade svagt: »Är det
dödligt?» — Då jag dröjde med svaret, upprepade han: »Jag frågar dig, om
mitt sår är dödligt — svara mig.»
Utan att dock afvakta mitt svar utbrast han i klagan: han var
så ung; det militära lifvet och bullret hade hos honom ännu ej kväft
längtan efter hemmets fröjder. Jag sökte trösta honom, så godt jag kunde,
men han såg mer än väl, att jag ej hade något hopp. Flera läkare
nalkades honom; han gaf dem ett tecken att aflägsna sig: »Låten mig
få dö i fred», mumlade han. Hans puls var nästan omärkbar, hans
lemmar voro kalla, hans drag djupt åldrade, blodet strömmade ur hans
sår, han led fruktansvärdt. Haas kamrater frågade mig, hvad jag tänkte
om hans tillstånd: »Han har knappast en timme kvar att lefva», sade
jag till Dandolo. Den unge mannen lutade sig då ned till sin vän och
hviskade i hans öra: »Tänk på frälsaren!» — »Ah — jag tänker på
honom — mycket!» svarade Manara. Han vinkade åt en kapucinermunk;
denne nalkades bädden, lyssnade till den döendes bekännelse och gaf
honom absolution; därefter begärde vår stackars vän nattvarden.
Dandolo sökte, så godt han kunde, trösta honom genom att tala om Gud.
Manara afbröt honom för att tala om sina söner. »Uppfostra dem», sade
han, »i kärlek till Gud och fäderneslandet». Därefter tillade han: »För
min kropp jämte din brors till Milano. Min död smärtar dig, min vän
— ack, också jag sörjer öfver lifvet!» Sedan lät han kalla sin
ordonnansofficer, mot hvilken han stundom varit häftig: »Du förlåter mig ju?»
sade han med ett blidt småleende. Senare frågade han Dandolo, om
denne sport något om Morosini, och ett ögonblick före sin död drog han
en ring af sitt finger, satte den på Dandolos och sade: »Jag skall hälsa
din bror ifrån dig!» Därpå vände han sig till mig: »Bertani, låt mig
dö snart — jag lider för mycket.» Denna klagan var den sista, som
kom öfver hans läppar.
Han föll i dödsdvala; jag lade handen på hans hjärta, det slog
ännu, men långsamt; så småningom upphörde slagen. Hans själ var
redan i himmelen. Liket blef därefter prepareradt med
arsenikinsprutningar; iklädt sin uniform fördes det sedan till
kyrkan San Lorenzo, där Enrico Dandolos kropp redan väntade,
och dit Morosinis inom kort skulle föras. — Dagen före sin död
hade Manara erhållit ett bref från sin hustru, innehållande
dessa rader: »Tänk icke på mig, tänk icke på dina barn, tänk på fäderneslandet.» — På detta bref gaf döden svar.» — —
Hoffstetter berättar, att då han efter Roms fall öfver Milano
återvände till Schweiz, uppsökte han i denna stad Manaras änka, som
vid underrättelsen om sin makes död häftigt insjuknat. Nu lyssnade
hon med stolt glädje, ehuru under tårar, till berättelsen om hans ärorika
bragder: »Visserligen hade Manara», fortsätter Hoffstetter med eldig
hänförelse, »ofta talat med mig om sin unga hustru, men detta oaktadt
var jag dock öfverraskad af denna härliga kvinnas behag och fägring.» —
Angående den unge Mofosini, romerska arméens älskling, berättar
Bertani, som af fienden erhöll tillstånd att hämta den fallnes lik,
följande: »Af herr de Santi, anställd vid franska ambulansen, erhöll jag
några detaljer rörande Morosinis död. Min kollega berättade, att i
daggryningen den 30 juni hade man till franska ambulansen fört en af våra
officerare, så ung och vacker, att man i början tog honom för en,kvinna.
Han var lätt sårad i hufvudet, i vänstra handen och i bröstet, men
lifsfarligt i underlifvet. Santi hade omsorgsfullt undersökt honom,
Morosini, som ännu kunde tala, frågade: »Hvad tänker ni om mina sår?»
Santi svarade: »Hoppas på Gud och på er ungdom!» — »Godt», svarade
Morosini, »jag förstår er — jag är förlorad.» Därefter tillade han med
en suck: »Min stackars mor!» Han lämnade sin plånbok till doktorn,
bortvände sitt ansikte och yttrade därefter ej ett ord. Några minuter
efter det Morosini blifvit förbunden, inträdde en gammal fransk sergeant
i ambulansen, och efter att ängsligt hafva letat efter den unge officerns
bädd sade han till läkaren: »Det är han!» — »Hvad önskar ni?» frågade
herr de Santi. »Till hvad pris som helst», svarade sergeanten, »skulle
jag vilja hafva räddat denne stackars gosse; jag har gjort hvad jag har
kunnat — men förgäfves, det har aflupit illa för honom.» Han berättade
därefter, att Morosini med endast fyra man varit omringad; man hade
uppmanat honom att gifva sig, men han hade svarat: »Aldrig!» Och
han hade fortfarit att hugga med sin sabel, ropande åt de sina: »I Italiens
namn förbjuder jag er att gifva er!» Den gamle sergeanten hade då
riktat sin bajonett emot hans bröst i hopp om att kunna skrämma honom.
Men Morosini grep bajonetten med vänstra handen och riktade ett
sabelhugg åt sergeantens ansikte. Denne förbjöd emellertid sina soldater att
skjuta; han hoppades alltjämt att kunna taga den unge officeren
lefvande; men en soldat, som befann sig bakom honom och endast såg, att
M. fortfarande försvarade sig, afsköt ett bösskott. Kulan
genomborrade honom i underlifvet — och såret var lifsfarligt. Morosini föll, men på ett knä och på vänstra armen; uti denna ställning försökte han ännu
träffa sina motståndare, alltjämt ropande till sina soldater: »Låten döda
er, men gifven er icke!» Ursinnig vände sig sergeanten till soldaten, som
skjutit, och utbrast: »Hvad har du gjort, olycklige, ser du inte, att det
var ett barn!» — — —
Morosini dog några timmar därefter. — Den 4 sept. 1849 fördes de
tre kistor, som innehöllo liken af Enrico Dandolo, Luciano Manara och
Emilio Morosini, i land vid Molo Novo i Genua. —
Uti tidningen Gazetta del Popolo af d. 12 sept. 1849 stod följandenotis att läsa: »Genua den 5 sept. I går afton i skymningen anlände
till Genua från Rom trenne blykistor, inneslutande trenne lik; de fördes
genast i land och upp till lasarettet vid Molo Novo. De inneslöto de
återstående kvarlefvorna af dessa odödliga unga män, Manara, Dandolo
och Morosini, hvilkas namn aldrig skola förgätas i Italiens historia.
Den äldste af dem var endast 24 år gammal.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 03:47:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/garibald/0155.html
