Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eratosthenes’ närmaste efterföljare som geograf var
forntidens största astronom HIPPARKOS från Nicea i
Bithynien (omkr. 150 f. Kr.), hvilken mycket häftigt
kritiserade Eratosthenes’ arbete, ehuru han i det
stora hela följde dennes system. Hipparkos’ viktigaste
förtjänster ligga inom den matematiska geografiens
område. Särskildt påpekade han nödvändigheten af
astronomiska observationer, genom hvilka ensamt orters
läge kunde bestämmas. Han är ock den förste efter
Pytheas, som gjorde astronomiska ortbestämningar,
liksom det äfven var han, som först upptäckte
vårdagsjämningspunktens tillbakaryckande i ekliptikan
(ekvinoktiernas precession). Om hans topografiska
uppgifter känna vi blott föga, men så mycket är dock
tydligt, att han här i mångt stod efter Eratosthenes.
Äfven från denna period hafva vi att tacka
historieskrifvarne för många nya upplysningar
i geografien. En mycket viktig källa är sålunda
POLYBIOS från Megelopolis (född mellan 212 och
204 d. 123 f. Kr.), hvilken liksom Herodotos gjort
vidsträckta resor, bl. a. i Spanien och Gallien. Hvad
han härunder erfor om land och folk meddelar han i
sin stora »allmänna historia». Han skall också hafva
skrifvit geografiska arbeten, bl. a. ett, hvari han
sökte visa att länderna under ekvatorn voro de högsta
och bergigaste på jorden, men dock beboeliga, enär
hettan där icke vore så stor som på den heta zonens
båda gränser, ty vid vändkretsarne stannade solen
mycket längre än vid ekvatorn. Han anser, att Afrika
och Asien hänga tillsamman i söder. Asien skiljes
från Europa genom Tanais (Don) och från Libyen genom
Nilen. Synnerligen viktig är han för kännedomen
om ländernas topografi, då han omnämner nästan
hvarje mera betydande berg, flod eller landskap,
däribland många, som hans föregångare icke känt. I
södra Europa urskiljer han fem stora halföar nämligen
Spanien, Italien, Hellas med Illyrien och en del af
Thrakien, den Irakiska Chersonesos och den tauriska
Chersonesos (Krim). Det nordöstra Europa ofvan Tanais
förklarar han vara lika okändt som jordens sydligaste
områden. Däremot är han så mycket mer underrättad om
Europas Medelhafsländer, där han omtalar en mångfald
orter och folkstammar. Särskildt af vikt äro hans
meddelanden om det förut relativt obekanta Gallien,
hvars indelning i Cis- och Transalpinska Gallien var
honom, som ju så länge vistats i Rom, väl bekant. Han
omtalar Rhones biflod Isara (Saone) och Alperna, som
i höjd öfverstiga alla Balkanhalföns berg, i det att
man behöfde fem dagar för att nå deras spets; också
nämner han flera alpsjöar och alpfloder; han vet,
att Apenninerna hänga samman med Alperna. Rikliga äro
äfven de upplysningar han lämnar om västra Asien och
norra Afrika.
Flera andra flitiga historiska och geografiska
författare, som lefde vid denna tid, åberopas ofta
af senare geografer, men deras skrifter hafva gått
förlorade eller finnas blott kvar i utdrag[1].
STRABO, forntidens snillrikaste geograf, föddes i
Amaseia i Pontos omkr. år 63 f. Kr. och dog i Rom
antagligen år 25 e. Kr. Han studerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
