Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att ostördt kunna följa sina vetenskapliga
böjelser. Hans läror ådrogo honom dock kyrkans
förföljelse, och han måste tillbringa tio år i
fängelse. Strax efter sin frigifning afled han
1294 (eller 1292)[1].
Bacos stora betydelse ligger däri,
att han först insåg, att vetenskapen hade en allt
för inskränkt mark på hans tid, samt att man icke
finge föreskrifva henne de resultat, hvartill hon
borde komma. Han yrkade därför dels på utvidgade
språkstudier, för att man fullt skulle kunna
komma åt, hvad andra folk, särskildt grekerna
och araberna gjort, samt på studium af naturen
själf. Han blef genom detta sista en föregångare
till sin berömda namne Francis Bacon, men han stod
allt för ensam för att kunna åstadkomma den reform,
som han påyrkade. Särskildt var Baco intresserad
för vetenskapens användning i det praktiska lifvet,
och af vetenskaperna satte han matematiken högst –
»omnis scientia requirit mathematicam». Han yrkar
med ifver på experimentell forskning och då han
sände sin bok Opus majus till påfven, när den
blifvit färdig 1267, medsände han flera fysikaliska
instrument[2].
I det nämnda arbetet har han grundligt
behandlat speciellt den matematiska geografien, men
äfven vissa andra ämnen ur den allmänna geografien
såsom ebb och flod, klimatologi m. m.
Italienarne RISTORO från AREZZO[3] (omkr. 1282) har
skrifvit sju böcker om världsbyggnaden[4], i hvilka han
uttalar några originella åsikter bl. a. om fossilier,
hvilka han ansåg vara ett bevis på att hafvet förr
täckt de delar af fastlandet, där de nu påträffas.
Hans landsman BRUNETTO LATINI (1220–1294) utarbetade
en encyklopedi, som vann en mycket stor spridning,
och som i sin tredje bok innehåller den allmänna
geografien och i den fjärde en kort jordkunskap. Han
stödde sig mest på äldre författare, och detsamma
gäller för öfrigt om alla de många kosmografer
under 1300- och 1400-talen, hvilka behandlat dessa
ämnen. Något nytt hafva de icke att erbjuda. Af dem
må här blott två omnämnas, båda kyrkliga stormän. Den
ene var den lärde kardinalen i Cambray PETRUS DE
ALLIACO (PIERRE D’AILLY) (1350–1420). Hans bok
<i>Imago mundi<i> fick nämligen en stor betydelse för
geografiens historia, därigenom, att den stärkte
Columbus i hans upptäcktsplaner[5]. Arbetet är för
öfrigt ett kompendium från en mängd författare, äfven
arabiska och Ptolemæos, hvars första öfversättning
kardinalen ägt. Med boken följde den klimatkarta,
som förr omtalats[6].
Den andre är än mer framstående både i kyrkans och
litteraturens historia. AENEAS SYLVIUS (Silvius),
af den italienska släkten PICCOLOMINI, sedermera
påfve under namnet PIUS II (1405–1464) var en af
sin tids
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
