Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teorien om de två sfärerna, jord- och vatten-sfären,
inpassad i det geocentriska systemet och på samma
gång omöjligheten af antipoder ådagalagd.
Andra läto stjärnorna genom sin attraktion antingen
lyfta upp en del af jorden ur vattnet, eller också
verka på vattnet, så att det drog sig ifrån en
del af jorden. I båda fallen kom landets omkrets
att begränsas af en cirkelrund linje, så att den
runda form, som jordytan hade på tidens kartor,
rättfärdigades[1].
Ehuru sålunda mycket arbete och skarpsinne nedlades
på att bevisa ohållbarheten af antipodläran, hade
hon dock många anhängare äfven vid medeltidens slut,
fastän kyrkan förklarade henne för kättersk och
förföljde dess anhängare[2]. Någon visshet i frågan
kunde naturligtvis icke vinnas, förr än man under det
sextonde århundradet genom resor till den motsatta
sidan af jorden direkt undersökt förhållandet.
Jordens storlek har endast BACO underkastat någon ny
undersökning. Han stödde sig dock härvid, såsom han
erkänner, på araberna ALFARGAN och AVERROËS, ehuru
han kritiskt granskar deras metod. Han uppvisar,
att polhöjd och geografisk bredd eller ekvatorns
afstånd från en orts zenit är alldeles samma sak. Om
man sålunda genom polhöjdsobservationer funne,
att två orter lågo jämnt en grad från hvarandra
på samma meridian, så hade man blott att mäta
afståndet mellan dem för att erhålla längden för en
grad. Han uppger denna till 56 2/3 milliarier eller
14,9 geografiska mil[3], (i st. f. 15)
hvilket måste anses vara ett mycket noggrannt resultat
för den tiden. Jordens diameter fann han vara 6,500
milliarier (= 1,710,5 geogr. mil, i st. f. 1,719).
Genom att taga detta tal tre gånger och addera till
produkten 1/7 af talet erhöll han jordens omfång
20,428 4/7 milliarier[4]. Jordens yta
blir till följd häraf 132,600,000 kv.-milliarier.
– Äfven andra författare omtala jordmätning och
angifva siffror, ehuru de i regel icke beskrifva
förfaringssättet.
De skolastiske lärde hafva äfven spekulerat öfver
jordytans morfologi och dess orsaker. Den förste, som
sökte gifva en rationalistisk förklaring öfver bergens
uppkomst var RISTORO FRÅN AREZZO, ehuru visserligen
den förklaring han gaf är full af medeltidsmystik. Han
ansåg nämligen, att bergens ojämnheter berodde på
inflytande af stjärnorna. Ty alla stjärnor befinna
sig icke på samma klotpereferi, utan somliga stå
högre d. v. s. längre bort ifrån jorden andra lägre
och henne närmare. Om vi, säger han, tänka att vi gå
från ena stjärnan till den andra, skulle vi få liksom
stiga uppför eller utför höga berg. Fullständiga
motsvarigheter därtill hafva uppstått på jorden,
där himmelens inflytande jämföres med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
