Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarför den och de öfriga öarna fick namnet Islas de
arrefices (Reföarna). Detta var Palaugruppen, som
är införd på Mercators karta af 1569 under detta
namn[1].
Några dagar senare, den 29 januari, anlände
man till Filippinerna, där Villalobos landade på
Mindanao, som han till Karl V:s ära kallade Cæsarea
Caroli. Han sände nu ett fartyg tillbaka till Mexiko
med en rapport öfver sina upptäckter, och i denna
kallas hela Ögruppen första gången Felipinas,
(Filippinerna) efter den spanska kronprinsen,
sedermera Filip II[2].
Då den portugisiska guvernören
i Temate fick höra talas om, att en spansk flotta
låg vid dessa öar, sände han Villalobos en protest,
enär han ansåg det strida mot fördraget i Saragossa
1529. Utan tvifvel var detta också riktigt, ty
Filippinerna ligga nordväst om Molukkerna och
sålunda inom det portugisiska området, men icke
förty fortsatte spanjorerna med sina resor hit,
och öarne blefvo en spansk besittning. Emellertid
började provianten taga slut för Villalobos, och
som befolkningen uppträdde fientligt, kunde man ej
få något på öarna. Att vända sig till portugiserna
ville han icke, och därför sände han i maj 1543 ett
fartyg under IÑIGO ORTIZ DE RETES att söka sig fram
till Mexiko. Denne, som seglade väster och söder om
Halmahera, blef af stormar drifven mot Nya Guinea,
hvilket land portugisen Menezes upptäckt 1526[3] och
äfven Saavedra besökt, men åt hvilken Retes gaf
dess ännu vanliga namn, på samma gång han tog det
i besittning för Spanien. Han gaf äfven namn åt
några kustöar, såsom åt Vulkanön, och synes hafva
framträngt ända till Kar-Kar (4° 40’ s. br.), men
vägen till Mexiko spärrades af det gamla hindret,
passaden. Han återvände sålunda till Villalobos, som
dragit sig till Molukkerna, där han enligt en punkt i
Saragossafördraget hade rätt att såsom vinddrifven få
stanna. Men då han icke lyckades komma därifrån, icke
heller kunde få någon proviant, så tröttnade slutligen
portugiserna på sina gäster. Villalobos måste lämna
sina fartyg åt portugiserna; själf dog han 1546 på
Ambon, och hans folk hemfördes på portugisiska fartyg.
Det såg sålunda icke vidare lofvande ut för
spanjorerna att kunna draga någon nytta af
Filippinerna. Att komma dit gick väl, men svårare
var det att komma därifrån. Dock uppgaf den spanska
regeringen icke sina planer pä dessa öar, och år 1564
afsändes på Filip II:s befallning en ny expedition dit
från Nya Spanien, denna gång under befäl af MIGUEL
LOPEZ DE LEGASPI. Med honom följde en man, som väl
kände dessa farvatten, den förr nämnda piloten ANDRES
DE URDANETA, hvilken nu visserligen ingått i ett
augustinerkloster, men dock förmåddes att deltaga
i färden.
Legaspi ankom i februari 1565 till Filippinerna och
bemäktigade sig med våld ön Zebu, från hvilken sedan
de andra öarna småningom eröfrades. Ar 1570 besattes
vissa delar af den största, Luzon, och följande år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
