Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än i dag är det enda säkra medlet sjömannen har att
komma till rätta med sin längd, om kronometern kommer
i olag. Månen rör sig, som bekant, ett hvarf rundt
på himlahvalfvet på något mer än 27 dagar, eller
13 grader på dygnet, och passerar på sin väg den
ena stjärnan efter den andra. På detta sätt kommer
hon att blifva lik visaren på ett ur, hvars tafla
är himlahvalfvet och hvars tim- och minutstreck
äro dess stjärnor. För att dock kunna läsa tiden
på detta ur, måste man veta, hur långt månen vid en
viss tid skall vara aflägsen från en viss stjärna. I
vår tids nautiska tabeller hafva dessa månafstånd
beräknats från nio i månbanans närhet liggande klara
fixstjärnor, fyra planeter och solen, för hvar tredje
timma[1].
I dessa tabeller finner alltså sjömannen,
hvad klockan är på det ställe, för hvilket tabellerna
uträknats, när månens afstånd från någon af de nämnda
himlakropparna är ett i tabellen angifvet antal
grader. Han behöfver nu blott veta, hvad klockan
är på det ställe, där han själf befinner sig. Detta
erfar han genom att taga en solhöjd. Tidsdifferensen
är nu lätt att finna, och dess reducering till grader
lika lätt, då 1 grad motsvarar 4 tidsminuter. Dock är
räkneoperationen icke så lätt, som man häraf skulle
kunna tro, ty dels befinner sig observatören icke i
jordens medelpunkt utan på dess yta, hvaraf vinkeln,
som angifver måndistansen förstoras, och detta
samt andra fel måste räknas bort[2]; vidare måste
instrumenten vara mycket goda och observationen
noggrann, för att resultatet skall blifva
tillfredsställande o. s. v. Därför göra sjömännen
mycket sällan dylika måndistansberäkningar; i våra
dagar lita de till sin kronometer, och förr i tiden
nöjde de sig oftast med »gissning». Men hufvudsaken
är dock, att man med denna metod fått ett säkert
medel att med full noggrannhet bestämma längden.
Den som först begagnat sig häraf för detta ändamål
uppgifves hafva varit AMERIGO VESPUCCI (1499)[3]. Sedan
rekommenderades samma utväg af den tyske astronomen
JOHANNES WERNER (1514), af PET. APIANUS i hans
kosmografi, af ORONTIUS FlNÆUS, GEMMA FRISIUS
o. a. Dock måste först, innan denna metod kunde
användas, mycket noggranna måntabeller uträknas,
men sedan detta skett, finna vi äfven sjömän beräkna
longitud efter måndistanser. Den förste, som gjort
detta, och så vidt man vet den enda under denna
period, var WILLIAM BAFFIN som under sina resor gjorde
en mängd dylika beräkningar[4] och vid ett tillfälle
endast med ett fel af 18 minuter.
Frågan om en ny beräkning af jordens storlek måste så
mycket mer framträda, som de uppgifter härom, hvilka
funnos hos Ptolemæos och andra antika författare
voro omöjliga att begagna redan af det skälet, att man
icke säkert visste storleken af ett grekiskt stadium
eller en romersk mil. För öfrigt började tilliten
till Ptolemæos väsentligen rubbas mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
