Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva sökt förklaringen till nordens köld uteslutande
i ismassorna utan att tänka på, att dessa voro en
produkt af kölden. Han antog därför, att värmen
tilltog mot polen, och denna tanke var det, som
gjorde, att man trodde sig skola finna ett öppet
polarhaf. Att polartraktens låga temperatur berodde på
solstrålarnes mycket spetsiga infallsvinkel, hvilket
redan Aristoteles insett, har sålunda af många denna
tid varit bortglömdt.
Magnetnålens deklination framträdde allra skarpast
under resorna till trakterna norr om Amerika,
där man närmade sig den magnetiska nordpolen och,
såsom Baffin iakttog, kunde hafva en deklination
af 56 grader, »en nästan otrolig och i hela den
öfriga världen okänd sak». Deklinationen var dock
upptäckt långt förut, ehuru man ej vet när[1]. Columbus
observerade företeelsen d. 13 Sept. 1492, och har
ibland, säkerligen med orätt, fått äran af att vara
dess förste upptäckare, och äfven andra sjöfarande
hafva nämnts i samma egenskap, men utan skäl[2]. Olika
förklaringsgrunder framställdes. Engelsmannen WILLIAM
GILBERT (1540–1603), som var den förste, hvilken
lärde, att jorden var en stor magnet, men som icke
tillskref vattnet någon magnetisk kraft, ansåg, att
deklinationen berodde på det fasta landets dragning,
så att magnetens nordpol städse visade mot den större
landmassan, en åsikt, som de sjöfarande snart kunde
vederlägga.
Den magnetiska inklinationen upptäcktes samtidigt
af engelsmannen ROBERT NORMAN och af GEORG HARTMAN
i Nürnberg, hvilken i en skrifvelse af den 3 mars
1544 omtalar densamma[3].
Norman har äfven konstruerat
ett inklinatorium, i det att han försåg magnetnålen
med en horisontal axel, kring hvilken hon kunde vrida
sig, och med dess tillhjälp fann han inklinationen i
London vara 71° 50’. Den ofvannämnda Gilbert påstod,
att jorden liksom en stålmagnet hade två poler, samt
att inklinationen vid ekvatorn vore noll, men växte
mot polerna, hvilket senare påstående bekräftades
af Hudson, som år 1608 under 72° 22’ n. br. fann
en inklination af 89° 30’. Gilbert trodde, att man
med inklinationens hjälp skulle kunna bestämma den
geografiska bredden – liksom Seb. Cabot menat, att
man genom deklinationen skulle kunna beräkna längden –
åsikter, som snart visade sig ohållbara. I början af
1600-talet ådagalades i England, att deklinationen är
föränderlig, t. ex. i London ändras med 7° på 70 år[4].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
