Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Europa. Den långa och svåra vägen från Peking
till Agra tillryggalades på endast 214 dagar.
Äfven på 1700-talet hafva missionärer gått till Tibet,
men blott från Indien, och några stannade där, ända
till dess de blefvo fördrifna år 1760. Af dem må två
nämnas, hvilka efterlämnat omfattande beskrifningar
öfver landet nämligen DESIDERI, som bodde i Lhassa
åren 1716–1729 och DELLA PENNA, som vistades där en
längre tid (1719–35 och 1740–46). En holländare VAN
DE PUTTE reste 1729–1737 från Indien öfver Lhassa, och
Kuku-nor till Peking samt därifrån genom Bortre Indien
och Assam tillbaka till Lhassa, men han lät före sin
död uppbränna alla sina reseanteckningar. Sedermera
kom först engelsmannen MANNING till Lhassa (1811)
och efter honom de franska missionärerna HUC och
GABET (1845), de sista européer, som sett Dalai-Lamas
residensstad.
Under 1700-talet hafva de katolska missionärer,
hvilka kvarstannat i Kina, fortfarit att sända
nya upplysningar om landet till Europa. Det var i
synnerhet fransmän, på samma gång missionärer och
lärde, som voro verksamma på detta sätt. Det var också
en fransman DU HALDE, som utgaf det första större
arbetet öfver Kina sedan Martinis dagar. Han
samlade i detta verk, som utkom 1735, allt som var
bekant om Kinas geografi, historia, författning,
religion, seder, industri o. s. v. samt tillfogade
därtill jesuiternas stora kartverk öfver Kina,
hvilket härigenom först blef kändt. Detta bearbetades
samtidigt med vissa ändringar af den franske geografen
JEAN BAPTISTE BOURGIGNON D’ANVILLE, och efter hans
kartverk hafva sedan alla kartor öfver Kina ända
till våra dagar gjorts blott med undantag för de
under senaste årtiondena å nyo undersökta kusterna
och flodloppen.
I handeln på Kina undanträngdes snart
portugiserna af holländarne. I början lyckades
väl de förra tillintetgöra dessas försök att
knyta handelsförbindelse med kineserna, men år
1624 grundade holländarne ett nybygge pä Formosa,
hvilken ö de hoppades göra till en koloni. Men sedan
mandschuerna eröfrat Kina, tvungos de att 1662 lämna
ön. Redan förut hade de dock på en annan väg sökt nå
sitt mål; de hade afsändt flera beskickningar till
Peking för att utverka sig handelsrätt. År 1655 vunno
de ett första medgifvande, om än icke så vidsträckt,
ty de erhöllo endast tilllåtelse att hvart åttonde
år få besöka Kanton. Denna ambassad är dock af
vikt i geograflens historia, därför att en af dess
medlemmar JOHANN NIEUHOF skref en berättelse därom,
hvilken hörer till de bästa beskrifvande verk, som
vi äga öfver Kina[1]. Sedermera blef dock handeln på
Kanton fri icke blott för holländarne, utan äfven
för andra européer.
Engelsmännens första försök att handla på Kina daterar
sig från 1637, och ifrån 1664 drefvo de regelbunden
sjöfart på Kanton. Dock hafva de icke lämnat några
väsentliga nya bidrag till kännedomen om landet under
den tid, vi här sysselsätta oss med. Intresset för
Kina var icke heller synnerligen stort i England,
såsom bäst framgår däraf att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
