Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del af fastlandet; väl talar han (efter Bering)
om en ö Kadiak, men menar därmed en mindre ö
väster om Schumaginöarna[1]. Den 27 januari
trängde han öster om ön Onalaschka genom Aleuternas öbåge,
undersökte några af dessa öar, Bristolvikens strand
till Kap Newenham och Pribylow-öarna samt seglade
genom Berings sund först på den amerikanska sidan
till Amerikas västligaste udde, åt hvilken han gaf
namnet Prinsen af Wales udde. Härifrån gick han
öfver till den asiatiska stranden (den 9 augusti),
men återvände snart till Amerikas kust, som han följde
till Is-kap (70° 29’ n. b., 161° 46’ v. Gr.), där en
isvall hindrade allt vidare framträngande, och sålunda
tanken på att norr om Amerika komma till Europa måste
uppgifvas (den 18 augusti)[2]. Då han sedan från Kap
Lisburn ville framtränga åt nordväst, spärrade isen
vägen vid 69° 36’ n. br. Han beslöt emellertid att
följande år göra ett nytt försök att här finna en
väg till Atlantiska hafvet, ty nu var tiden för långt
framskriden. Därför styrde han åt väster mot Asien,
som han nådde vid Kap North[3]
(68° 56’ n. br. 179° 9’ ö. Gr.). Ett
försök att dublera den misslyckades, och
han följde därför den asiatiska kusten mot sydost,
passerade härunder Serdze-Kamen, Tschuktschernas
land, Ost-Kap och Kap Tschukotskoi samt kunde
sålunda till fullo bekräfta Berings uppgifter om
hans första resa och bortrensa från kartan Müllers
fantasier om en nordligare halfö, öster om hvilken
det egentliga gränssundet mellan Asien och Amerika
skulle ligga[4].
Efter att hafva nått Kap Tschukotskoi
gick han åt sydost, passerade Lawrens-ön och
styrde in i Norton-viken, hvars yttersta del han
vidrört redan på resan mot norr, men hvilken nu blef
fullständigt genomforskad och kartlagd. Som det nu
var i midten af september, ansåg han det vara skäl
att återvända. Han seglade därför åt väster och kom
då till Lawrensöns östra och södra kust, hvilken han
dock uppfattade såsom en annan ö, än den han förut
sett, och kallade landet Clerkes-Island[5]. Som detta
namn berodde på en missuppfattning, har det sedan
försvunnit. Härifrån seglade han till Onalaschka, där
han af ryska ämbetsmän gjorde sig noga underrättad
om antalet och läget af de Aleutiska öarna, hvilka
först genom Cooks karta blefvo närmare kända. Planen
att tillbringa vintern i Kamtschatka uppgaf han,
utan satte i stället kurs mot Sandwichöarna för att
tidigt följande vår bryta upp mot norden igen. Den 26
nov. sågs en af dessa öar; det befanns vara
Maui[6],
där han dock ej stannade utan fortsatte till den
sydligare ön Hawaii, som han kallar Owhyhee, och
kringseglade dess nordöstra och sydöstra kust samt
ankrade den 17 januari 1779 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
