Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det nästa försöket att finna nordvästpassagen gjordes
af SIR JOHN FRANKLIN, hvars namn som upptäcktsresande
redan var frejdadt genom hans färder till lands i
norra delen af Nord-Amerika. Han afseglade från
Thames-mynningen den 26 maj 1845 med två fartyg
»Erebus» och »Terror», hvilka hade en besättning
af 158 man, i afsikt att genom Lancaster-sundet
framtränga till Beringssund. Vid hans sida stodo som
ledare af de båda fartygen kaptenerna CROZIER och
FITZJAMES. Den 26 juli sågos de båda fartygen sista
gången af en hvalfångare på 74° 48’ n. br., 66’ 33"
v. Gr.; sedan hördes intet om expeditionens öde. Tre
år väntade man förgäfves, då började efterforskningar
både från amerikansk och engelsk sida, de senare
hufvudsakligen igångsatta af Franklins hustru LADY
JANE FRANKLIN. Det engelsa amiralitetet utsatte ett
pris af 10,000 pund åt den, som kunde lämna några
säkra uppgifter om expeditionen, och ännu så sent som
1879 hafva resor för detta ändamål företagits. Genom
dessa Franklins uppsökare har kännedomen om övärlden
norr om Amerika betydligt utvidgats. Men det egentliga
målet, att rädda expeditionens medlemmar, nåddes
ej. Ar 1850 fanns dock platsen för dess första
öfvervintring på östra sidan af Beechey-ön vid
inloppet till Wellington-kanalen, I april 1854
fick D:r JOHN RAE af eskimåer vid Pelly bay öster
om Boothia-halfön veta att, 10 à 12 dagsresor
västligare på andra sidan Stora Fiskfloden, ett
antal hvita män omkommit 1850. Han begaf sig dit
och erhöll bekräftelse på uppgiften[1]. År 1850 sändes
SIR JOHN ROSS att söka Franklin, men han återvände
följande år med outrättadt ärende. De viktigaste
upplysningarna inhämtade M’CLINTOCK, som 1857
utsändts af Lady Franklin på ångjakten Fox, och som
återvände 1859. Han lyckades finna en anteckning af
kaptenerna Crozier och Fitzjames, hvilken meddelade,
att de båda fartygen efter öfvervintringen vid
Beechey-ön styrt genom Peel- och Franklin-sundet samt
nått västkusten af King William-land, där de varit
infrusna från september 1846 och att de öfverlefvande
af besättningarna den 22 april 1848 lämnat dem för att
uppsöka Stora Fiskfloden. Franklin hade aflidit d. 11
juni 1847. Ytterligare bekräftelser härpå vunnos
genom den amerikanske löjtnanten SCHWATKAS resa
1878–79, hvilken förde honom till King William-land,
och under hvilken han nästan dagligen under flera
veckors tid fann minnen af de omkomne.
I geografiskt afseende märkligast af alla de
expeditioner, som gingo att uppsöka Franklin är den,
som leddes af ROB. JOHN LE MESURIER MAC CLURE. Han
afsändes 1850 med skeppet »Investigator» för att
intränga i Ishafvet genom Berings sund. Han passerade
första året Banks-land och upptäckte Prins Alberts
land samt frös inne i sundet mellan dem, hvilket
han kallade Prinsen af Wales-sund. Under vintern
genomreste han detta på släde samt såg i oktober 1850
Melville-sundet, dit Parry framträngt. Härigenom var
nordvästpassageproblemet faktiskt löst. Försöket att
följande sommar komma in i detta sund misslyckades,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
