Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
matematematiskt uträknad och det af tre lärde, EULER,
MACLAURIN och DANIEL BERNOUILLI. Bland dessa arbeten
utmärker sig Bernouillis mest genom fullständighet och
praktisk brukbarhet, i det att detta redan innehåller
tabeller, hvari tidvattnets inträffande teoretiskt
beräknats för en hel lunation, d. v. s. ett
månomlopp.
Med termometerns hjälp började man på 1700-talet
skilja emellan varma och kalla hafsströmmar samt
bestämma deras gränser. På detta sätt kunde Benjamin
Franklin 1775 utmärka Golfströmmens »stränder», och
Humboldt upptäckte 1802 att Peruanska strömmen var
en kall ström.
I det stora hela var dock oceanografien föga utbildad
ända till midten af vårt århundrade, då hafvet först
mer allsidigt började studeras, och för detta ändamål
fullt lämpliga instrument konstruerades. Denna nya
tid inleddes af den amerikanske sjöofficeren MATTHEW
FOUNTAIN MAURY (1806–1873), hvars arbete The physical
geography of the sea (1855) är banbrytande på detta
område. Sedermera hafva både stater och vetenskapliga
samfund utrustat vetenskapliga expeditioner endast
för att undersöka hafvet, dess vatten, dess fauna,
dess djup, dess botten o. s. v. Bland dessa äro de
viktigaste den engelska Challenger-expeditionen
(1873–76) – primus inter pares – den tyska
Gazelle-expeditionen (1874–76), den amerikanska
Tuscarora-expeditionen 1873–75 och den norska
Ishafs-expeditionen (1876–78), hvilken sistnämnda
leddes af den berömde meteorologen HENRIK MOHN.
Klimatologien. Några bestämda data på detta
område kunde icke vinnas, förr än lämpliga
instrument konstruerats, i första hand termometern
och barometern. Den första termometern[1] uppgifves,
dock på osäkra grunder, vara konstruerad af Galilei
1597. Vid denna tid började emellertid termometrar
tillverkas af italienaren SANTORIO SANTORO, engelsmannen
ROBERT FLUDD och holländaran CORNELIUS DREBBEL,
och alla dessa bruka af olika författare jämte
Galilei nämnas som instrumentets uppfinnare. Denna
äldsta termometer var dock mycket olika den nu
brukliga. Den utgjordes af en stor ihålig glaskula,
utblåst i ena ändan af ett rör, som var öppet i den
andra ändan. Kulan fylldes delvis med vatten eller
kvicksilfver, och när sedan hela apparaten omvändes,
så att kulan kom högst upp, och rörets öppna ända
nedstacks i ett med något flytande ämne fylldt kärl,
innehöll kulan förtunnad luft, under det att en
pelare af det ämne, som först funnits i kulan,
fyllde ett större eller mindre stycke af rörets
nedre del. Steg den omgifvande luftens temperatur,
uppvärmdes härigenom den i kulan inneslutna luften,
hvilken genom sin utvidgning nedprässade pelarens
nivå i röret. Vid luftens afkylning steg däremot
kvicksilfverpelaren[2]. Det var alltså en ganska
ofullständig lufttermometer. – En förbättring däraf
var den s. k. florentinertermometern hvilken liksom
vår nuvarande var fylld med ett flytande ämne – alkohol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
