Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock denna ej tog hänsyn till de korrekturer, som
måste göras för ändring i lufttemperaturen, geografisk
bredd o. s. v.[1]. Den som först observerade, att
temperaturens inverkan på kvicksilfret i barometern
måste räknas bort för att erhålla ett pålitligt
resultat var J. A. DE LUC (1759). Slutligen återstod
att äfven taga med i räkningen jordens attraktion,
som varierar såväl på olika höjder som från ekvatorn
till polen, hvilket gjordes af LAPLACE (1805), samt
inverkan af luftens fuktighet, hvilken frånräknades
af BESSEL (1838), och därmed var detta problem på ett
fullt tillfredsställande sätt löst. Med barometerns
hjälp hafva de flesta höjder mätts under 1700- och
1800-talen, och först härigenom hafva äldre tiders
öfverdrifna uppskattningsvärden korrigerats, och en
sann uppfattning åstadkommits om jordytans vertikala
utsträckning[2].
Äfven andra meteorologiska företeelser än temperatur
och lufttryck studerades med större eller mindre
framgång af 16- och 1700-talens forskare, ehuru vi
anse oss kunna i denna korta öfversikt förbigå dessa
undersökningar, hvilka under den period, vi behandla,
icke heller ledde till lika viktiga resultat,
som forskningarne på de förstnämnda områdena. Vi
vilja blott omnämna ett sådant framsteg, hvilket
så intresserade Goethe, att han ägnat det och dess
upphofsman en dikt. Det var den af engelsmannen LUKE
HOWARD år 1803 gjorda klassifikationen af molnen,
hvilken alltjämt legat till grund för senare arbeten
öfver detta ämne[3]. Från honom härröra de ännu
använda molnbeteckningarna cirrus (nubes tenuissima,
quæ undique crescat) cumulus (nubes densa, sursum
crescens) och stratus (nubes aquæ modo expansa,
deorsum crescens) samt namnen på vissa mellanformer
cirro-cumulus, cirro-stratus, cumulo-stratus och
cumulo-cirro-stratus vel nimbus.
Jordmagnetismen undersöktes med stor ifver
under alla både upptäcktsexpeditioner och vanliga
handelsresor; särskildt den för sjömännen så viktiga
deklinationen. Sedan man snart insett villfarelsen i
den först hysta meningen, att missvisningen var lika
stor på samma meridian, och att sålunda linjerna för
lika missvisning (isogonerna) hade en annan riktning
än meridianerna, uppstod snart tanken på att grafiskt
framställa deras läge på kartan. Den förste, som
uppgjorde en dylik karta, var den spanske piloto mayor
ALONSO DE SANTA CRUZ (sannolikt mellan åren 1536–40),
men han håller ännu fast vid föreställningen, att
längdgraderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
