Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - II. Stora Jon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 17 —
Upprepade gånger föll den på mitt hufvud,
blodet strömmade öfver mitt ansikte och beröfvade
mig nästan synen. Men jag är häller icke så
klen. Trots mina 70 år hade jag ännu en god
del af mina forna krafter i behåll, och jag
sparade dem ingalunda. Det gör man förstås inte,
när man kämpar för lifvet. Men för mig gällde
kampen mer än lifvet, den gällde min ära. Jag
hade förut två rymningar på mitt skuldregister.
Jag ville icke ha en tredje. Emellertid råkade
jag under tumultet komma innanför de i
fångvagnens korridor befintliga järngrindarne, hvilka
fången ej var sen att slå i lås mellan oss.
Innan jag åter hunnit öppna dessa, hade han kastat
sig ut genom fönstret. Brottslingen hamnade
i den mjuka snön på banvallen och slapp
tämligen helskinnad från affären; från fotbojan
befriade han sig genom att med våld draga den
öfver foten.
Där stod jag nu alldeles hjälplös, utan
möjlighet att kunna sätta mig i förbindelse med
någon af den öfriga personalen på tåget. Blodet
strömmade fortfarande från mitt hufyud, och
mina krafter började hastigt svika mig; jag sjönk
slutligen ned på korridorens golf och var nära
att förlora medvetandet. Den enda utvägen för
mig att erhålla hjälp, var att anförtro mig åt
någon af fångarna. Detta var ju riskabelt nog,
men, som sagdt, det var det enda jag kunde
göra. Jag släpade mig fram till den närmaste
En fånggevaldigers minnen.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
