Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - II. Stora Jon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 19 —
flacka på landsvägarne, långt från hemmets
härd, men jag var tämligen van därvid, och
fången tycktes det ej häller mycket bekomma.
I de stugor och bondgårdar vi foro förbi, lyste
det så gladt och trefligt och inbjudande, men
fången betraktade allt helt likgiltigt. Efter en
stund märkte jag dock, att hans ansiktsuttryck
plötsligt förändrats. Han stirrade oafvändt på
en liten stuga, som vi närmade oss, och från
hvars enda fönster ljuset strålade ut som från
en enslig stjärna i kvällen. Stugan låg blott
ett stenkast från vägen. Just som vi kommo midt
för densamma, grep Stora Jon häftigt min arm.
— Stanna ett ögonblick, bad han med ett
bevekande tonfall i rösten.
— Hvarför det? sporde jag.
— Här bor mor.
Jag tillsade skjutskarlen att stanna.
— Herr gevaldiger, började fången, jag gjorde
er en gång en liten tjänst, minnes ni det?
— Ja, svarade jag.
— Yill ni inte nu göra mig en tjänst tillbaka?
— Hvad menar ni?
— Låt mig gå dit in.
— Prat, det vet ni väl, att ni ej kan få.
— Jag ämnar ej rymma, jag ger er mitt
hedersord därpå.
— Ert hedersord, sade jag leende.
— Just det. Brottslingar ha också ett slags
heder. Ni har ju en gång förr satt er lit till mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
